Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Katten, kungen och jag

Foto: Huber Martina

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

 En prydlig Kattfröken i blomhatt, bistår generöst med sitt omdöme: teater blir bäst när den är personlig. Och när den kommunicerar direkt. Så sant: det märks direkt när Dramatenhusets 100-årskalas firades med en afton full av scenkonstgåvor från andra teatrar, som påminner om hur mycket bra teater det finns utanför 08-området. Borås stadsteaters Frederik Nilsson sammanfattade spännvidden mellan huvudstad och småstad med den där briljansen, skärpan, humorn och hjärtat som träffar direkt.
Personliga var också den utmärkta konferencierduon Lena Endre och Stina Ekblad. Självironi (I feel pretto!), och teaterns mer larviga sidor fångade i flykten på ett förtjusande sätt. Många bidrag fick dock show-case-karaktär och vi började (Kattfröken och jag) att använda kungen som geigermätare. Han var nämligen för ovanlighetens skull i sin loge, och vi hade honom och drottningen inom skotthåll (bara bildligt talat alltså, och om uttrycket tillåts), och så fort han lutade sig framåt över kanten, så var det intressant på scenen. Lutade han sig bakåt var det för tråkigt. Han hade alldeles rätt varenda gång. Se där en kunglig funktion!
Roligast och lite skamlöst ovanpå: Stockholms Stadsteater, som skickat ett dream team som fick publiken på jublande hugget direkt. Mest fantasifull: publiken – ordentligt utklädd (även om trilskande undantag fanns.) Många kreativa, som Marianne Lindberg de Geer som narr, med pinglor i mössan.
Det är bara att rista med fjädrarna i fågelmasken, önska grattis och (ännu) bättre dagar framöver! Katten och jag gick innan eventuella slagsmål och skandaler brutit ut. Bäst så.
MARGARETA SÖRENSON

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!