Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Katrine Kielos:
Det enda könet

Slagkraftig. Katrine Kielos finner de flesta verktygen i den amerikanska feminismen. Foto: Caroline Andersson

Katrine Kielos bok om den normgivande ekonomiske mannen fungerar som bränsle för en debatt.
Maja Lundgren läser ett välskrivet kompilat av feministiska, ekonomiska och filosofiska teorier.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Politik

KATRINE KIELOS | Det enda könet | Albert Bonniers förlag, 303 s.

Världen är en helvetes­karusell, skriver Katrine Kielos i Det enda könet. Det är homo economicus som bär skulden. Idén att samhället ska organiseras kring egoismens princip, som de uttrycktes i Adam Smiths läror, har lett till en människosyn som är sönderfrätt av konkurrens. Det ekonomiska tänkandet har nästlat sig in även i mänskliga relationer. Och det går ut över kvinnorna.

"Vi har fått en generation kvinnor som är fruktansvärt hårda mot sig själva". Det osynliga omvårdnads­arbete som kvinnor tidigare utförde i det privata är i dag under­avlönade jobb inom välfärdssektorn plus dubbelarbete i hemmen.

Det enda könet är välskriven och späckad med både fakta och tankeväckande exempel. Den kombinerar ekonomisk historia med feminism på ett både skickligt och engagerat vis. Men några invändningar bör göras.

 

Det är synd att Kielos har valt att placera sin uppgörelse med det ekonomiska tänkandet på en ö - åtminstone i förhållande till svensk feministisk tradition. Det enda könet påminner mycket om Nina Björks ställningstaganden de senaste åren, i synnerhet i Fria själar, doktorsavhandlingen som avsåg att vara en upp­görelse med individualismen. Precis som Björk betonar Kielos att människan är kroppslig, beroende och relationell. Självklart hade Kielos även kunnat sträcka sig längre bak i tiden, och söka inspiration hos exempelvis Ellen Key. Hon hade kunnat gå i närkamp med frågan om likhetsfeminism respektive särartsfeminism. Nu framstår Kielos i stället som något av en Robinson Crusoe som ofta återvänder till skeppet för att hämta verktyg, och de flesta av dessa finner hon inom amerikansk feminism. Jag påpekar inte detta av några nationalromantiska orsaker, utan för att det hade kunnat uppstå mer gnissel, dialektik och kanske rentav ett slags framsteg om hon även hade tagit sig an mer närliggande böcker och debatter.

För det andra består oerhört mycket i Det enda könet av referat. I förstone är det lätt att bli imponerad och tänka: ¿det var som fan, har Kielos läst andra delen av Faust och satt den i samband med ekonomisk teori!" – tills man i noterna upptäcker att resonemangen är hämtade ur en annan bok. Stöld är det inte. Men det är kompilat.

Mycket är förenklat och hårdraget eller lösryckt ur sitt sammanhang. Freud framstår som en riktigt ruskig kvinnohatare, psykoanalysen som en förtrycksapparat som slår fast att kvinnor är "bättre på att städa av naturen". Det är ett orättvist omdöme om Freud men är det verkligen Kielos eget? Stycket bygger på en andrahandskälla. Det är ovisst om Kielos själv läst så mycket av Freud.

Lennart Nilssons titthålsfotografier av ett foster får exemplifiera den manliga rationella kalla blicken som framställer barn som individer redan i fosterlivet. "Mamman är utplånad". Man kan tycka att Kielos är lite väl summariskt förtrytsam där också – tills noterna tillkännager att även de resonemangen kommer från en (amerikansk) feminist.

 

Stundom går Kielos över gränsen för hur mycket man får sammanfatta av andras arbete utan att nämna dem i själva texten. Och grundforskning smäller trots allt högre än idogt användande av andrahandskällor – även när det inte handlar om ett vetenskapligt arbete utan om essäistik.

Slutligen skulle man kunna ifrågasätta friktionsfriheten. Det slås fast redan i början av boken att det bara finns ett kön, homo economicus, och att samtidens människosyn präglas av den modellen och ingenting annat. Sedan läggs det fram glänsande bevis för detta – och boken är verkligen mycket välskriven. Men det hade på sätt och vis blivit intressantare om Kielos även hade tagit med sådant som motsäger detta. Hon hade kunnat ifrågasätta sin egen tes, tveka en aning, eller nämna att det i själva verket har kommit en hel uppsjö böcker och tidningsartiklar de senaste åren där människans oegennyttighet lyfts fram. Primatologer som exempelvis Frans de Waal hävdar rentav att människan är nedärvt oegennyttig. Det hade kompletterat Kielos undersökning av nutidens ideal och föreställningar om människan, om även sådana teorier givits en plats.

Det hindrar inte att Det enda könet är intressant att läsa. Det är tydligt att Kielos har lagt ner en hel del jobb på den. Den är slagkraftig och kan säkert fungera som bränsle i debatten. Summan av kardemumman blir att vi måste "kasta av oss den ekonomiske mannen" – exakt hur framgår inte, men önskan tycks vara uppriktig.

 

Maja Lundgren

kulturen@expressen.se