Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Katarina Wennstam

Sara Danius var den anständiga sekreteraren

Sara Danius och Sara Stridsberg när de lämnar Börshuset, kvällen då Danius slutat som ständig sekreterare.Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN
Katarina Wennstam.Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Systerskapet stöttade Sara Danius den där horribla våren och hon stöttade tillbaka.

Katarina Wennstam skriver om en vän och förebild.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. Första gången jag träffade Sara Danius kom hon skridande in i den stora salen i Börshuset, med högburet huvud och ryggen rak, tillsammans med ledamotskollegan Sara Stridsberg och författaren Agneta Pleijel, som denna afton skulle tilldelas Svenska Akademiens Nordiska pris.

Sara Danius, då ständig sekreterare, välkomnade de hundratalet gästerna med ett mycket återhållet formulerat tal. Samma morgon hade Expressen publicerat det numera ökända och redan då nedriga inlägget från Horace Engdahl, där han bland annat kallat Danius den sämsta ständiga sekreteraren Akademien haft på över 200 år.

När Sara Danius tystnade för att lämna över ordet till Sara Stridsberg utbröt en rungande applåd. Först en vanlig handklappning från en publik som bevittnade en anrik akademi i fritt fall och en kvinnlig ständig sekreterare under attack. Men applåden bara fortsatte, nästan orimligt lång med tanke på det korta anförandet. Sekunderna gick, klappandet fortsatte och applåden blev till en kraftfull markering från vänner, kolleger, kulturpersoner och åhörare, en närmast ändlös sång mot de manliga akademiledamöter som satt på första raden med nollställda ansikten. Horace Engdahls anlete var omöjligt att tolka och jag avhåller mig från att spekulera, men de var flera som såg en smula tagna ut. 

När Agneta Pleijel fått sitt fina pris och hållit sitt fina tal, skockades journalisterna lite orättvist inte runt henne, utan runt Sara Danius.

De relativt få kulturmännen såg sig omringade av kvinnor i alla åldrar.

Vi fick syn på varandra genom folkvimlet. Vi hade mejlat en del med varandra tiden innan och nu nöp hon tag i mig. ”Kom, gå med mig här så de inte kan ställa fler frågor”, viskade hon och kilade sig fast i armkrok. Gör det som ansatta eller utsatta kvinnor gjort i alla tider – förlitar sig på andra kvinnor, lutar sig mot systerskapet, tar skydd bakom de flera. En ensam kvinna kan lätt hamna i underläge, även en ständig sekreterare i landets finaste kulturinstitution, men Sara Danius visste hur man spelade sina kort. 

Till just denna afton, då Horace och några till smidde planer i kulisserna för att på torsdagsmötet samma vecka avsätta sin ständiga sekreterare, hade Sara i all hast bjudit in mängder med kvinnor från litteraturen och andra skapandeyrken till det mingel som följde på prisutdelningen. 

De relativt få kulturmännen såg sig omringade av kvinnor i alla åldrar, och ingen ska inbilla sig att det numerära överläget för kvinnorna i vart fall denna kväll inte var av betydelse. Dessa manliga ledamöter som så länge varit vana att omge sig framför allt med andra män såg tveklöst ganska bortkomna ut, när alla dessa kulturkvinnor stod runt champagnen och snittarna och tog plats, samtalade, skrattade och ... ja, bara fanns till.

Jag ska erkänna att jag föll i gråt några dagar senare när Sara Danius stod på Börshusets trappa och meddelade sin avgång, och som så många gånger förr drabbades jag som feminist av den förödande känslan av förlust på ett större plan än det rent personliga. De får inte vinna, minns jag att jag tänkte. De ska inte inbilla sig att de har stöd för vad de nu har gjort.

Ytterligare en vecka senare var jag en av flera talare på den knytblusmanifestation som ägde rum på Stortorget i anslutning till Akademiens torsdagsmöte. Sara kände att hon inte kunde vara där, hon var inte ens inblandad i manifestationens tillkomst, men när jag stod uppe på scenen och såg hur de flera tusen åskådarna tagit över hela torget, hur de hängde ut genom kontorsfönster med sina knytblusar, satt uppe på taken, fortsatte ut i gränderna, skickade jag ett snabbt mms till Sara. Så att hon skulle veta, så att hon verkligen skulle förstå hur många som stod bakom henne. 

Vi pratade om cancern och enades om att den är för jävlig att ens prata om, så stor är skräcken.

Jag gör inte anspråk på att ha känt Sara lika väl som de som gjort det i många år, men under det märkliga år som följde på skandalen i Svenska Akademien hade jag förmånen att få några djupt lärorika samtal med denna märkvärdiga kvinna. Vi pratade om cancern och enades om att den är för jävlig att ens prata om, så stor är skräcken, men hon kunde i nästa stund föreläsa en lång stund om all fantastiska nya framsteg inom cancervården och kalla sig själv för expert, från insidan. 

Katarina Wennstam när hon talar utanför Börshuset till Sara Danius försvar.Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT

Hon var på ett märkligt sätt mer fascinerad än förskräckt, även om jag aldrig glömmer domedagsstämningen som låg över en lång promenad vi tog på Söders höjder på nyårsdagen 2019. Medan mörkret föll över den vackra staden berättade hon detaljerat om den fula sjukdomen och om hur hon nu, som hon sa ”slagit in på en betydlig smalare väg framåt”, men att hon ändå var hoppfull. 

Tilltron till vetenskapen, till framstegen, till de med kunskap större än hennes, var just så total som hos en människa som verkligen älskade sanning och fakta. Och det var just sanningen vi ofta talade om, och om att våga tro på att de som vittnar om övergrepp talar sanning. Det är ingen liten sak, kunde hon säga och samtidigt få det att låta just enkelt, självklart.

Hon tyckte att hon gjorde rätt när hon initierade en advokatutredning för att bringa reda i skandalen Frostenson-Arnault. Hon ansåg att misstänkta brott ska överlämnas till rättsvårdande myndigheter.

Så självklart, så enkelt – och samtidigt så komplicerat, så kontroversiellt för vissa. 

Unga tjejer och äldre damer som klev fram när vi satt på något fik och bara ville uttrycka sin uppskattning över hennes värdighet.

Nu är det tydligt att Sara, vars karriär och meritlista redan var lång, slets bort alldeles för tidigt. Så mycket hon hade kvar att göra, så många kamper att föra. Jag har under tiden sedan vi lärde känna varandra fått ta del av hur älskad och respekterad hon var. Unga tjejer och äldre damer som klev fram när vi satt på något fik och bara ville uttrycka sin uppskattning över hennes värdighet och sin bestörtning över hur hon tvingades bort. Sara tackade alltid artigt, men pekade sedan på mig, gav mig någon flott och närmast överdriven introduktion och lät så att säga glansen spilla över. Varje gång. 

Knytblusupproret i Gamla stan.Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT

Och varje gång slog det mig: Så här skulle inte en man i hennes position ha agerat. Han skulle aldrig ha delat med sig av strålglansen, frivilligt och så glatt som hon gjorde. 

Systerskapet stöttade Sara den där horribla våren, och hon stöttade tillbaka. Med högburet huvud och rak rygg. Hon var den anständiga sekreteraren, som historien kommer att visa var värd så långt mycket mer än en samling räddhågsna herrar. Senast i fredags satt jag i samtal med en av alla de kvinnor som drabbats av Arnaults beteende och Akademiens tystnadskultur, och hon underströk hur mycket just Sara Danius agerande hösten 2017 betytt för de utsatta kvinnornas känsla av upprättelse. 

Hon trodde på kvinnorna, hon trodde på rättsstaten – och det var ingen liten sak.

 

Katarina Wennstam är författare och journalist, samt medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Vargen”.

Katarina Wennstam samtalar på Bokmässan i Göteborg med kulturchef Karin Olsson om ”Vargen” och sin feministiska kamp .