Katarina Wennstam
KOMMENTAR | METOO. Ordet de använder är lynchmobb. De talar om lynchstämning och att det känns som att folk står på kyrkbacken med gatstenar i sina händer.
Det de talar om är de tusentals medborgare som uttryckte sin avsky mot att en man som misshandlat Josefin Nilsson, och dömts för detta, fortfarande stod på Dramatens scen. Det de talar om är en ljusmanifestation utanför Dramatens sidoscen Elverket. Ett par plakat med texter ur Josefin Nilssons stora sångrepertoar och musik från en högtalare där hennes raspiga, nakna röst sjunger om att bli älskad som den man är.
Detta kallas av somliga för att man låter mobben styra. Lynchstämning. Lynchjustis. Man får intrycket av att det när som helst kan smälla, att den här påstådda pöbeln står beredda att släpa ut mansgrisar på gatorna.
Det verkar uppenbarligen finnas stora kunskapsluckor om vad som verkligen är bakgrunden till ordet lynchmobb och lynchjustis.
Jag tänker på detta när jag står framför en nästan ett sekel gammal tidningssida som finns utställd på National museum of the African American history and culture i Washington, D.C. Rubriken lyder ”Nine blacks lynched at Hemphill, Texas”.
Jag tänker på detta när jag står framför nästa monter, och betraktar en bild tagen i Minnesota på 1920-talet. Två svarta män hänger med knäckta nackar och blodiga kroppar från en lyktstolpe. På marken ligger ytterligare en man, stampad till oigenkännlighet. Runt dem står mängder av vita män, alla uppenbart ivriga att få plats på tidningsfotografiet. De bär kubbhattar, svarta rockar och en närmast naiv uppsyn.
Detta är en lynchmobb.
På en annan bild syns en liten flicka med håret fäst med klämmor och tunn sommarklänning, hon blickar leende mot kameran. Bakom henne hänger liket av en pojke som bara är några år äldre än henne. Han släpades ut ur en fängelsecell och lynchades av en grupp män, inför mängder av vittnen som inte gjorde något för att stoppa dödsmisshandeln.
Detta är lynchjustis.
Det verkar uppenbarligen finnas stora kunskapsluckor om vad som verkligen är bakgrunden till ordet lynchmobb och lynchjustis. Hur ska jag annars kunna förstå dem som drar likhetstecken mellan alla former av nutida protester mot mäns överhet och mot övergrepp, med rasistiska förbrytelser som faktiskt helt saknar motstycke i Sverige?
Lynchningar är tätt förknippade med just påståendet att vita kvinnors heder måste skyddas.
Låt mig för er som verkar tro att tända ljus utanför Elverket är det första steget mot publika avrättningar, berätta om hur det gick till när Emmet Till lynchades i Mississippi i augusti 1954.
Till blev 14 år gammal. Han föddes svart i ett rasistiskt USA präglat av Jim Crow-lagar och segregation. Efter att ha visslat efter en vuxen vit kvinna, möjligtvis kallat henne för baby, kidnappades han ett par dagar efter händelsen av kvinnans man och dennes halvbror.
När pojkens döda kropp hittades i Tallahatchie river var han torterad så till den grad att det nästan inte går att avgöra att det är ett mänskligt ansikte som man ser på de gamla tidningsklippen inne på museet i Washington.
För ja, de fasansfulla bilderna på Emmet Till publicerades, med hans mors godkännande. Hon ville att det amerikanska folket skulle förstå vad som dolde sig bakom rubrikerna om att två vuxna män lynchat en tonårspojke. Att ingen skulle missförstå vad lynchning verkligen handlade om. De slog sönder hans ansikte, slet ut ett öga och sköt honom slutligen i huvudet, innan de sänkte hans kropp i floden med en tyngd runt hans hals. En 14-årig pojke. För att han hade visslat efter en vit kvinna.
Detta är vad som avses med begreppet lynchning, och det gör mig illamående att vissa debattörer ens kan med att relativisera dessa brott och slänga sig med detta som vore det något som kan hända lite då och då om vi låter folk (kvinnor) vara arga på sociala medier.
Lynchningarna i den amerikanska södern har sin historia i slaveriet och i de konfederala delstaternas ovilja att förlika sig med att slaveriet förbjöds efter inbördeskrigets slut. De flesta lynchningarna – det handlar om minst 1 500, troligen många fler svarta som dödats på detta sätt – kan kopplas till anklagelser om just sexualbrott, mot just vita kvinnor. Lynchningar är tätt förknippade med just påståendet att vita kvinnors heder måste skyddas.
Något paradoxalt kan tyckas, med tanke på hur det sexuella våldet mot svarta kvinnor från vita män var en del av vardagen under slaveriet. Brott som dessa män kunde begå helt utan juridisk påföljd. Det sexuella våldet mot svarta kvinnor följde med in i medborgarrättsrörelsen på 1960-talet, där hundratals av de kvinnor som demonstrerade mot segregationen har vittnat om polisens kroppsvisitationer som innehöll penetrationer och rena våldtäkter.
Och lika märkligt, och historierevisionistiskt, blir det när just anklagelser mot män för övergrepp eller våld i kölvattnet till metoo kallas för lynchjustis av debattörer som tycker att kvinnor som protesterar ska ta och ”sansa sig lite”. När de kvinnor som sätter ner foten får höra att de beter sig som de rasande rasistiska mobbar som hängde afroamerikaner i träd och lyktstolpar.
Det är – och ska vara – stor skillnad i hur vi uttrycker oss kring extremt, rasistiskt motiverat våld och folkliga protester som på sin höjd slutar med en namnlista med krav på förändring.
LÄS MER: Martina Montelius: Minns Josefin Nilsson – och använd vreden rätt
LÄS MER: Gunilla Brodrej: Tribunalen på Instagram är en skoningslös kraft
LÄS MER: Jonas Gardell: Efter Josefin får vi aldrig mer säga att vi inte visste
Katarina Wennstam är författare, debattör och medarbetare på Expressens kultursida.