Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Katarina Wennstam

Ingen rättighet att få ha sex

Katarina Wennstam.Foto: ANNA-KARIN NILSSON
En person läser på internetforumet Reddit.Foto: Jessica Gow/TT

En debatt om att vi måste visa empati och förståelse för de bortvalda, ensamma och våldsamma männen har brutit ut. 

Katarina Wennstam ser en ny verklighet som männen måste börja vänja sig vid. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Det någon ser som gryning och början på en ny tid, ser någon annan som skymning och annalkande mörker. Det många kvinnor upplever som början på en ny, mer jämställd era präglad av samtycke och nya ideal, ser många män som förtryck orkestrerat av kallsinniga feminister. Just nu pågår en mycket intressant och viktig kulturdebatt om att vissa män var 2010-talets stora förlorare, och att bortvalda, ratade män i utanförskap utgör grogrunden för extremism och kvinnohat. 

Jag håller helt med Säpo i analysen om att ett radikaliserat kvinnohat utgör ett växande terrorhot och att detta bör göra oss alla oroliga. 

Incel-rörelsen, som utgår från män som anser sig leva i ofrivilligt celibat (involuntary celibacy), växer och ligger bakom flera uppmärksammade massmord i Nordamerika de senaste åren, bland annat skjutningen på en yogastudio i Tallahassee, Florida 2018 och Alek Minassian som körde ihjäl tio personer i Toronto, Kanada samma år. Minassian har själv uppgivit att motivet för hans dåd var att hämnas på kvinnor för att han ”inte fått ligga”.

Alek Minassian, som körde ihjäl tio personen i Toronto.

Men jag blir också en smula orolig av GP:s kulturchef Björn Werners uppmärksammade krönika om ”Tindermännen” (GP 2/1) som aldrig får napp, där vi än en gång förväntas normalisera och förstå våld och hat mot kvinnor, eftersom det bottnar i ”krossade manliga egon”. Det kanske kommer som en överraskning för alla krossade manliga egon där ute, men allt här i världen handlar faktiskt inte om er. 

Men frågeställningen som Werner tar upp är onekligen intressant och behöver diskuteras mer: är det synd om bortvalda män? På ett rent personligt plan kan man förstås tycka synd om en kille som aldrig riktigt får till det med relationer. Men det finns det många kvinnor som inte heller får. 

Jag tillhör själv de som långt upp i tjugoårsåldern kände att nej, det finns nog ingen där ute för mig, jag är ett ”hopplöst fall”. Att vilja ha mer tvåsamhet eller mer sex än vad som erbjuds är knappast något som bara drabbar män. Det är en del av att vara människa, ingen seglar genom livet som framgångsrik i kärlek (även om det kan te sig så i filmer och på sociala medier).

Men det finns en avgörande skillnad här, som vi talar alldeles för lite om, framför allt av de som önskar att vi borde visa de försmådda hatiska männen lite mer empati och förståelse, eller som Björn Werner uttrycker det, att ”jämlikhetens hand måste sträckas ut även till svettiga, porrälskande gamers, arga våldsverkare i förorten och killar som aldrig någonsin får en match på Tinder”. 

Kvinnor som inte får ligga reagerar ju inte med att börja hata män som grupp eller uppmana till att använda våld. 

Jag menar att vi står i soluppgången av en ny tid.

En ratad kvinnas reaktion är knappast att söka sig till nätets mest obskyra hörn av hatpropaganda, där hon möter gelikar som uppmanar henne att ta till våld mot män i största allmänhet på grund av att hon är ofrivilligt ensam, eller att sätta sig i en bil och köra rakt in i en grupp med män för att hon är sexuellt frustrerad. En ratad kvinna utan jobb, barn eller make är inte potentiellt samhällsfarlig, vilket förstås inte heller merparten av män i samma situation är. Att utgå från de radikaliserade männen som hatar och göra deras förvrängda själv- och verklighetsuppfattning till något slags begriplig norm är en mycket farlig väg att gå.

Jag menar att vi står i soluppgången av en ny tid, där det inte längre är självklart för en man att få leva i en relation eller ha sex. Jag ser inte detta som något negativt, utan ett tecken på utveckling och jämställdhet. Jag önskar att fler män borde se denna utveckling som positiv också för dem, eftersom det förstås alltid är att föredra att både kärleksrelationer och sexuella möten utgår från samtycke och genuin vilja att dela detta fina och härliga med en villig partner. 

Tygkasse av Jessica Hallbäck.

Att män förväntas ta större ansvar för både hem och barn och inte minst att känslomässigt investera i sina relationer har, menar jag, faktiskt bara uppsidor. För kvinnor, ja, men förstås också för män.

Så även om man känner för att tycka synd om bortvalda män, kan det aldrig någonsin anses vara en mänsklig rättighet att få ha sex (annat än med sig själv). Men detta är förstås jobbigt för många att acceptera. Om du är van vid att vara privilegierad känns jämlikhet som förtryck, för att citera konstnären Jessica Hallbäck.  

En man som hatar och som inte ser något hopp för framtiden är en person som är mycket lätt påverka

För den som hela livet har fått lära sig att tillvaron som man ska bestå av en självklar tillgång på sex, helst på de egna villkoren, är det klart att det kan kännas som ett annalkande mörker med denna nya tid som är så annorlunda mot ”hur det alltid har varit”. Den svenska samtyckeslagen utgår just från detta självklara, men för somliga så kontroversiella, faktum att allt sex ska vara frivilligt, för samtliga inblandade. Läs det igen och fundera på varför det ens är diskutabelt: allt sex ska vara frivilligt.

Genom mänsklighetens historia har mannen alltid haft rätt till sex, med eller utan kvinnans samtycke. Oavsett hur han har betett sig har de allra flesta män kunnat få en fru att våldta genom tvångsgifte eller en kropp att onanera i genom sexköp eller sexslaveri. 

Så är tillvaron fortfarande för män på många håll i världen, och det var bland annat med detta som lockbete som IS rekryterade bland de bortvalda och utstötta. Det fanns en inbyggd garanti att inte bara få en hustru, utan också en eller flera yazidiska kvinnor att förgripa sig på. Det kan kännas fullkomligt motbjudande, men uppenbarligen tedde sig detta som mycket lockande för många. 

Anders Behring Breivik är mer lik den typiska IS-terroristen än han kanske själv begriper.

Enligt flera rapporter är det också på incel-forum som högerextrema grupper fiskar efter nya supportrar eftersom hatet mot kvinnor och vreden över att vara ”berövad” en av naturen given ”rätt” till kvinnokroppar, är något som förenar många radikaliserade och vilsna män. 

Anders Behring Breivik i rätten.Foto: LISE AASERUD / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

En man som hatar och som inte ser något hopp för framtiden är en person som är mycket lätt påverka, inte minst i destruktiv riktning. Hur långt incel-männen och IS-anhängarna än befinner sig från varandra i frågan om islam, invandring och heliga krig, så möts de i just denna fråga: kvinnor ska finnas till för mannens behov. Anders Behring Breivik är mer lik den typiska IS-terroristen än han kanske själv begriper. 

Jag anser att samhället har en stor utmaning med dessa män, men inte genom att bejaka deras känsla av ”förlust” av en gudagiven rättighet. Utan genom att förtydliga budskapet att den tid då män kunde kräva sex av kvinnor är för alltid förbi. Tack och lov.

 

Katarina Wennstam är författare, journalist och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Vargen”.

Håller litteraturmännen på att försvinna?

Åsa Beckman och Daniel Sjölin analyserar varför männen håller på att försvinna från författaryrket.