Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Katarina Wennstam

Smutsiga pengar låter förövarna svina vidare

Artisten R Kelly vid ett framträdande i juni 2013.
Foto: FRANK MICELOTTA / AP TT NYHETSBYRÅN
Katarina Wennstam.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Natten till lördagen överlämnade sig artisten R Kelly till polisen efter åratal av anklagelser om sexövergrepp.

Katarina Wennstam ser hur det i slutänden är krass ekonomi som skyddar de manliga förövarna – och till slut krossar dem.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | METOO. Han drar inte in lika mycket pengar längre.

Först i det sjätte och sista avsnittet av den uppmärksammade dokumentären ”Vi överlevde R Kelly” (finns nu på SVT Play) yttras nyckelorden. Där kommer den – förklaringen. R Kelly har vräkts från en villa i Atlanta på grund av obetald hyra och hans ekonomi är inte vad den en gång var. 

I över två decennier har det om och om igen ställts frågor om vad som egentligen är grejen med r’n b-stjärnan R Kelly och minderåriga tjejer. Alltsedan han 1994 gifte sig med sin protegé Aaliyah, blott 15 år gammal, har världen frågat sig varför han får fortsätta bete sig som han gör. När han 2002 misstänks för barnpornografibrott – för en hemmagjord sexfilm där han uppges urinera i munnen på en fjortonårig flicka – får han det ärofyllda uppdraget att sjunga på OS-invigningen i Salt Lake City. Han släpper ungefär samtidigt sin allra största hit ”Ignition”, som till dags dato har streamats över 370 miljoner gånger på Spotify. 

Robert Sylvester Kelly från Chicago har många gånger kallats för kungen av r’n'b och har gett världen hits som ”I believe I can fly” och ”Bump n’ grind”. Till sin underåriga älskarinna Aaliyah skrev han den dubbeltydiga hitten ”Age ain’t nothing but a number”. Han har sålt över 100 miljoner album världen över och var under många år en miljardindustri med ständigt pågående turnéer och samarbeten med artister som Jay-Z, Whitney Houston och Michael Jackson.

Och under alla år har musikindustrin surrat av rykten om R Kelly och om hur han omgett sig med mycket unga kvinnor. Om förnedring och om sexmissbruk, om hustrumisshandel och om tonårstjejer som hoppas på en musikkarriär, men som i stället har snärjts in i en värld fylld av kontroll och rena övergrepp.

”Hur mycket drar han in?”

Alla visste, heter en av delarna i dokumentären som när den sändes i USA i januari verkar ha blivit spiken i kistan för en av musikhistoriens mest framgångsrika karriärer. Efter metoo har uppropet #muterkelly fått konsertarrangörer att avboka och radiostationer att bannlysa hans musik. Och nu träder kvinna efter kvinna fram och berättar. Om övergreppen och om alla de som mycket väl kände till vad R Kelly gjorde.

Enligt artisten Sparkle ska en av alla de människor i musikbranschen vars hela ekonomi snurrade kring R Kellys framgångar ha sagt att ”det spelar ingen roll om det är han på videon, för vi har inte råd att förlora honom.” En musikjournalist berättar hur de som ifrågasatte hans medverkan trots de kontroversiella ryktena bemöttes med ”yeah, but how much is he generating?” (ung. ”hur mycket drar han in?”).

Inom brottsbekämpning talar man ofta om begreppet follow the money. Det är när man söker sig tillbaka till var pengarna finns som man också kan hitta de verkliga övertrampen, de verkliga brottslingarna. Eller som DN:s Amanda Sokolnicki nyligen skrev i en text om just R Kelly – hans röst var för honom vad oljan är för Saudiarabien. Den där gyllene faktorn som gör att världen är beredd att blunda för nästan vilka förbrytelser som helst. 

Och tro mig, är det någon som har vetat det under alla år så är det förstås R Kelly själv. Han har ledsagats fram till rättssalarna av skrikande fans (bland vilka han för övrigt har plockat nya offer, enligt dokumentären) och han har vetat att så länge han säljer, så blundar världen. Och motsägelsefullt nog så tickar antalet lyssningar på hans låtar uppåt också av den senaste månadens skriverier och i Tyskland har hans kommande konsert flyttat till en större arena på grund av publiktrycket.

Diplomatisk immunitet

Ibland har det låtit som att allt var hyschande och hycklerier innan metoo och att män kunde bete sig hur fan som helst i musik- och filmindustrin helt utan påföljd. Fel – framgångsrika män har alltid kunnat göra vad som helst och komma undan med det. 

I den ena vågskålen har omgivningen lagt vittnesmål från offer – ofta från icke-etablerade unga kvinnor, eller unga män, i ekonomiskt och statusmässigt underläge. I den andra vågskålen har den anklagades alla framgångar placerats. Oscars- och Grammystatyetter, antal sålda biljetter, graden av folkkärlek och inte minst rena stålar. I den mätningen har dollar och guld alltid vägt tyngre än omsorgen om unga offer, och vetskapen att de kommer att bli fler.

Med kändisskapet och med pengarna har det manliga geniet ofta tilldelats något som närmast går att likna vid diplomatisk immunitet. Inget biter, ingen säger emot, ingen kan nå honom.

Man måste också förstå att flickorna som R Kelly har utsatt är svarta, och i ett land som USA med dess rasistiska historia väger deras vittnesmål än mindre, kanske så lite som ingenting, som Valerie Kyeyune Backström skrev om här i Expressen

R Kelly leds bort av polis i Chicago den 22 februari.
Foto: NADER ISSA / AP TT NYHETSBYRÅN

Har ni hört talas om den svenska manliga skådespelaren som 2004 dömdes för att ha klätt ut sig till polis och lurat småtjejer att ta av sig kläderna? Minns ni hur filmbranschen skyddade honom och ändå fortsatte att ge honom fina uppdrag?

Nej – för det gjorde de inte. En gång i tiden var denna man en väldigt framgångsrik aktör, men det var på 1970- och 1980-talen. När han greps och dömdes var han redan en b-kändis, en av alla bortglömda stjärnor som sakta slocknat. Att han efter den fällande domen blev total paria i filmbranschen beror på att det inte kostade ett dugg att låta bli honom. Han var redan ute i kylan.


LÄS MER – Valerie Kyeyune Backström: Så lite är en svart flicka värd 

Kevin Spacey kickades

Man kan tycka att det var något av en bomb som slog ner när Kevin Spacey fick sparken från sin omåttligt populära roll som Frank Underwood i ”House of cards” efter anklagelser om sexuella trakasserier mot unga män. Men han hade ju uppenbarligen hållit på i många år, också kring inspelningarna av ”House of cards”. Det var under metoo han kickades – men också i en tid då hans sidekick Robin Wright (som presidenthustrun Claire Underwood, sedermera president) blivit den mest populära karaktären. Det kostade förstås massor att bli av med honom, men gick serien under? Nej. (Om man inte menar att den sista säsongen utan honom var erbarmligt dålig.)

Kevin Spacey anländer till domstolen den 7 januari.
Foto: STEVEN SENNE / AP TT NYHETSBYRÅN

Först när den en gång i tiden måttlöst populära ”Top of the pops”-programledaren Jimmy Savile hade dött briserade skandalen om hans övergrepp – som hade pågått under decennier med en hel del tv-folks goda minne. Så länge det fanns pengar att känna var han orörbar. När kassakon var borta kunde den smutsiga byken äntligen tvättas.

Att den programledare som hösten 2017 sparkades från TV4:s ”Äntligen hemma” under buller och bång hade fått hållas under många år handlade förstås om de enorma summor som det populära programmet omsatte. Han har åtalats och friats för en misstänkt våldtäkt (domen är överklagad), men har betett sig illa mot många människor runt produktionen. Hade det fått fortgå om programmet inte hade dragit in många miljoner i reklampengar varje år? Tror inte det.

Världen har i alla år vetat att Elvis Presley fick ihop det med Priscilla redan innan hon fyllt 15 år, och att han överhuvudtaget föredrog väldigt unga flickor. Men har det fått särskilt många människor att rata hans musik? Samma sak med Michael Jackson och alla uppgifter om övergrepp på unga pojkar. De är – handen på hjärtat – alldeles för bra för att vi ska kunna låta bli dem och deras musik.

Kvinnors inflytande gör skillnad

Ibland när man talar om den kvinnliga representationen inom kulturen, kan det låta som att det bara handlar om att kvinnor också ska ha rätt till arbete på samma villkor som männen. Men där vi i dag befinner oss – med kvinnor som producerar, regisserar och frontar också de allra största produktionerna – innebär det att dessa kvinnor får makt, eftersom de är starkt bidragande orsaker till att det går så bra för just tv-serier och filmer med tydligt kvinnligt perspektiv. Och med makt kommer – just det – pengar. När stjärnor som Viola Davis, Ava DuVernay och Amy Schumer ställer sig bakom uppropet #muterkelly så är det ingen liten sak, utan ett mäktigt ställningstagande från kvinnor som har faktiskt inflytande i den amerikanska nöjesbranschen. Det är var kvinnlig representation verkligen handlar om.

Att Hollywood och musikvärlden och den svenska kultursfären var så snabba på att kicka en del män som har kunnat bete sig illa i decennier berodde, menar jag, inte på ett plötsligt utslag av vare sig humanism eller feminism, utan om en krass marknadsanalys. Åt vilket håll blåser vindarna nu? Vilka köper teaterbiljetterna? Vilka är kulturbärarna? Vilka tänker inte längre acceptera att teatrar och tv-program frontar med personer som helt uppenbart har en unken kvinnosyn?

Jo, kvinnorna.

Om den kvinnliga kundkretsen skulle bestämma sig för att bojkotta stora uppsättningar på Dramaten för att ledningen fortsätter att ge huvudroller till män som tafsar, hotar och trakasserar – ja, då skulle en mycket stor del av publikunderlaget försvinna.

Follow the money, som sagt.

Men. Metoo är inte ”över” och metoo har inte heller gjort att kulten av det manliga geniet och blundandet för hans övertramp är helt förbi. Det säger sig självt att det fortfarande finns män i både den svenska och den internationella kulturvärlden som är så mycket värda att både publik och producenter är beredda att blunda för deras beteende. Åtminstone så länge det inte kommer ut. Men jag skulle inte bli förvånad om vi i framtiden om vi kommer att se fler dokumentärer på temat Vi som överlevde.


Katarina Wennstam är författare, debattör och medarbetare på Expressens kultursida.