Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Katarina Wennstam

Dramaten ska inte vara en plats för grisiga kulturmän

Katarina Wennstam. Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Efter SVT:s uppmärksammade dokumentär om Josefin Nilsson har debatten rasat om ”lynchmobben” på sociala medier.

Katarina Wennstam skriver om vårt gemensamma ansvar för att kontrollera hatet – och hämndlystnaden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Män är rädda för att kvinnor ska skratta åt dem. Kvinnor är rädda för att män ska döda dem. Citatet brukar tillskrivas författaren Margaret Atwood, men jag skulle utifrån de senaste veckornas debatt vilja modifiera det en aning. 

Män är rädda för att kvinnor ska hänga ut dem. Kvinnor är dock fortfarande rädda för att män ska döda dem.

Under ett par dygn handlade allt på sociala medier om den man som dömts för att ha misshandlat och hotat sångerskan Josefin Nilsson, en misshandel som gav henne fysiska och psykiska men för livet. Hon dog endast 46 år gammal.

Skådespelaren, en känd alfahanne och Dramatenanställd, namngavs på flera Instagram-konton. Jag gjorde det också. Inte enbart utifrån att han är dömd för misshandel och vidrigt kvinnohatande hot, utan lika mycket för att han har varit ett pågående arbetsmiljöproblem på Dramaten och att detta har påtalats gång på gång till ledningen, utan effekt.

 

Mycket kom fram under uppropet #tystnadtagning under metoo-hösten 2017, men mannen fortsatte stå på de stora scenerna för att emotta publikens jubel. Det var mitt beslut att namnge, som jag får stå för, andra tänker annorlunda utifrån bland annat de pressetiska reglerna eller bara ovilja att ta hans namn i sin mun. 

Här finns ett ännu icke-reglerat gränsland som vi måste diskutera mer.

Men är det en folkdomstol? Får vi göra så här? Som gammal journalist kan jag tycka att en av de mest intressanta frågeställningarna handlar om det gränsland som sociala medier befinner sig i. En del konton har fler följare än morgonsofforna har tittare. Ett enskilt feministiskt konto på Instagram kan ha fler följare än samtliga partiers konton har tillsammans.

Katarina Wennstam, författare och journalist. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Ska de pressetiska reglerna gälla också dessa ”privata” konton? Vad avgör? Genomslagskraften? Antalet läsare? Viljan till självcensur? Här finns ett ännu icke-reglerat gränsland som vi måste diskutera mer.

Samtidigt finns det något nästan rörande över hur vissa framför allt manliga journalister tämligen snabbt börjar tala om lynchmobb så snart fler än tre kvinnor gör gemensam sak och kallar en namngiven man för kräk. 

Inte sällan är detta journalister som annars kan höras snacka om tolvtaggare och om att huvuden ska rulla, om det handlar om den senaste skandalen med förtroendevalda eller myndighetschefer.

 

Extra motsägelsefullt blir det när journalisten Hasse Aro, som har byggt sin karriär på att hänga ut bilder på misstänkta kontokortsbedragare som lurar till sig ett par tusen kronor, är den som nu talar om att uthängningen av Dramaten-skådespelaren går att likställa med en ”pöbel” som står redo att ”låt[a] stenarna hagla”. 

Det finns uppenbarligen en stark folklig vrede kring att just Dramaten tillåts vara tummelplats för några av de grisigaste kulturmännen.

Något säger mig att det känns lite extra när de män som blir uthängda är någon man på ett eller annat sätt kan identifiera sig med, eller känner, eftersom samma röster inte hörs för att skydda någon jagad mellanchef på en statlig myndighet mitt under ett pågående drev. Inte heller för ett antal år sedan då en mörkhyad rapartist, misstänkt för misshandel, eller en operastjärna med sydamerikanskt påbrå, dömd för sexbrott, hängdes ut med namn och bild hördes samma oroade röster om att folk måste besinna sig.

 

Och det är förstås skillnad på en förtroendevald och en skådespelare avlönad med skattemedel, men det är inte heller helt obefogat med ett visst krav på transparens när det kommer till de skattefinansierade kulturinstitutionerna. Det finns uppenbarligen en stark folklig vrede kring att just Dramaten, med all den glans och legitimitet den ändå har skänkt sina medarbetare genom åren, tillåts vara tummelplats för några av de grisigaste kulturmännen. Och att vi alla är med och betalar för denna pågående studie i manligt förfall.

Så nej, jag har inte svårt för namngivning, eller uthängning om man föredrar det ordet, per se.

Det är hatet jag har svårt för. Det är sällan snyggt med kommentarfält som bara fylls med invektiv och gröna spy-emojisar, och det ger tveklöst en känsla av mobb – även om här varken finns högafflar eller påkar.

 

Det är hos alla oss som rör oss mycket på sociala medier viktigt att minnas hur nära det är mellan hjärna och tangentbord, och vi behöver påminna oss själva att det gör oss alla till publicister. Med den viktiga skillnaden att på en tidnings- eller tv-redaktion sitter utbildade redaktörer och ansvariga utgivare som längs med vägen kan säga stopp, vänta lite – kan vi verkligen skriva det där? Har vi belägg för det? Finns här ett allmänintresse som försvarar intrånget i privatlivets helgd?

Jag kanske inte alltid måste ge verbalt eller skriftligt uttryck för varje mörk och hämndlysten känsla som passerar min hjärna.

Hatet är fult oavsett var det kommer från, även då det kommer från ”rätt” sida av saken. Och hat är just den känslan som blossar upp också i mig då jag tänker på hur Josefin Nilssons liv slogs i spillror, medan mannen som skadade och hotade henne i stället hyllades för sina bejublade skådespelarinsatser samma år som rättegången pågick.

Men jag kanske inte alltid måste ge verbalt eller skriftligt uttryck för varje mörk och hämndlysten känsla som passerar min hjärna.

 

Vi har alla ett ansvar för den ton som i dag råder på nätet, inte minst gentemot våra barn. Hur ska vi kunna kräva av dem att inte hata och hota på nätet, när mamma eller pappa skriver om kastrering eller offentliga hängningar? När vi skriver rakt ut att vissa människor förtjänar att dö eller borde låsas in och aldrig få komma ut (trots att få människor vid närmare eftertanke önskar sig livstidsstraff för alla kriminaliserade handlingar). Barn gör som bekant inte vad vi säger åt dem, utan som vi gör.

 

Michelle Obama uttryckte det bäst under den smutsiga presidentvalskampanjen 2016: When they go low, we go high. Att sjunka ner till samma nivå som de vi kallar kräk gör oss inte annat än smutsiga och trötta.

Men tillbaka till den här djupt rotade rädslan som verkar finnas hos många män att bli skrattade åt, att bli uthängda. Vad ska vi göra åt detta? 

Det finns faktiskt ett mycket säkert sätt att slippa risken att bli uthängd eller få sparken från nästa produktion: bete dig som folk.

Var inte ett as, så ska du se att det ordnar sig.

 

Katarina Wennstam är författare, debattör och medarbetare på Expressens kultursida.

 

Filmen ”Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är” visas på SVT Play.

 

LÄS MER: Martina Montelius: Minns Josefin Nilsson – och använd vreden rätt

 

LÄS MER: Gunilla Brodrej: Tribunalen på Instagram är en skoningslös kraft

 

LÄS MER: Jonas Gardell: Efter Josefin får vi aldrig mer säga att vi inte visste 

 

FOTNOT. Skådespelaren, som har anlitat en advokat, säger till Expressen: ”Det är en gammal historia och bygger på vad en människa säger och hur hon upplever det här.”