Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Katarina Wennstam

Wennstam: Domen rubbar vår världsbild

Jean-Claude Arnault. Foto: ALEX LJUNGDAHL
Katarina Wennstam. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Idag föll hovrättens dom – kulturprofilen Jean-Claude Arnault fälls för ytterligare en våldtäkt.

Katarina Wennstam skriver om hur det sexuella våldet blir en del av vår vardag först när våldtäktsmannen synliggörs.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | KULTURPROFILEN. Det är omöjligt att värja sig från bilden av Jean-Claude Arnault på väg in i rättssalen i Svea hovrätt. För bara ett par månader sedan gled han bokstavligen förbi pressuppbådet i Stockholms tingsrätt med högburet huvud, karakteristisk scarf runt halsen och en välskräddad kostym som inte direkt stämde överens med hans lågt deklarerade inkomst.

Nu fördes han in i rättssalen med handfängsel och omgiven av vakter. Avståndet till en Nobelbankett har väl aldrig varit tydligare än så här. Nu ändrar hovrätten tingsrättens dom och dömer Arnault för två våldtäkter till två och ett halvt års fängelse, och än en gång understryker en svensk domstol att kvinnan i målet är mycket trovärdig.

 

LÄS MER – Katarina Wennstam ny medarbetare på Expressens kultursida 

 

Jag tillhör dem som inte för ett ögonblick tvivlar på de många kvinnor som har utsatts av Arnault, och jag gläds över att tystnadskulturen kring kulturens alfahannar äntligen har brustit. Det finns tack och lov ingen väg tillbaka till den tid då självutnämnda ”genier”, påhejade av en imponerad omgivning, kunde bete sig hursomhelst och komma undan med det. Biljettintäkter, medaljer eller namnkunniga gäster på sin klubb ska inte längre innebära diplomatisk immunitet för vare sig svineri eller kriminella handlingar.

 

LÄS MER – Cissi Wallin: Ett offer är också en krigare 

Tveksam kring namnpubliceringar

Men som både feminist och journalist kan jag ändå vara tveksam kring en del av de namnpubliceringar som på många sätt har kommit att bli eftermälet till förra hösten revolt i form av metoo. Det är inte pressetiskt givet att namnpubliceringar på enskilda sociala konton måste åtföljas av samma namn på löpsedlar och i det som kallas gammelmedia. Varje ansvarig utgivare är just ansvarig, för varje enskilt beslut. De kvinnor som har utsatts har däremot inte ansvar för vad olika chefredaktörer tar för beslut i varje enskilt fall. Hon äger sin historia, och med den rätten att tiga eller att skrika ut till hela världen vad hon har varit med om. 

Men det bekymrar mig att så mycket nu ett år efter har handlat om några kända namn, och hur just deras liv har påverkats av några löpsedlar. Det är uppenbarligen svårare att hålla kvar intresset för hur liven för de tusentals kvinnor som vittnade under metoo har påverkats.

Det har skett en olycklig sammanblandning mellan å ena sidan metoo, hashtaggen som startade en världsomspännande rörelse, och å andra sidan metoo-journalistiken, som agerar i en värld av utsuddade gränser mellan sociala och vanliga mediekanaler.

 

LÄS MER – Fredrik Virtanen: Hur länge ska jag straffas?

Alla känner ett våldtäktsoffer

Det är fullt förståeligt att anklagelserna mot tolvtaggare som Fredrik Virtanen eller Martin Timell genererade så enorm uppmärksamhet. Men det finns en verklighet med tusentals kvinnor som har vittnat om övergrepp inom alla tänkbara branscher, där de utpekade har varit för allmänheten helt okända män. Det totala fokuset på de kända männen var enligt min mening inte framför allt problematiskt av något slags sympati för dem, utan för att namnen på löpsedlarna innebar ett osynliggörande av vad alla de andra anklagats för.

En hand upp i skrevet är ett lika stort övergrepp för den utsatta kvinnan, oavsett om mannen i fråga jobbar på tv eller kränger kakel.  

Det finns i dag knappast någon som tror att det sexuella våldet är nytt. Att det inte har förekommit genom mänsklighetens historia, att det som hände under den omvälvande metoo-hösten 2017 var något annat än ett avslöjande av det som alla har vetat hela tiden. Kanske inte att alla hade förstått den fulla vidden, även om det för någon som har deltagit i debatten om våldtäkter i två decennier känns en smula tondövt.

Kvinnor har i årtusenden vittnat om övergrepp. Det finns gott om nutida nationella och internationella undersökningar som visar på att de kvinnor som någon gång under sitt liv utsätts för sexuellt våld, sexuella trakasserier, fysiskt våld eller hot om våld är så många att uttrycket ”alla känner ett våldtäktsoffer” knappast är överdrivet.

Men ingen känner en våldtäktsman.

 

LÄS MER – Jonas Gardell: Vi kan inte låta minnet av övergreppet definiera oss 

Våldtäkten som prefix

Trots att en våldtäkt kräver både offer och förövare, och trots att över 8000 våldtäkter anmäls i Sverige varje år, och det där utöver finns ett stort mörkertal, så är det förstås en omöjlighet. Vi känner alla män som har förgripit sig på kvinnor.

Problemet är bara att vi också hatar dem. Alla hatar en våldtäktsman. När jag för femton år sedan mötte och intervjuade sexualbrottsunga män på Bärby-anstalten utanför Uppsala så sa de samma sak som alla andra. Att de föraktade våldtäktsmän. Och att de inte var sådana, trots att de var dömda. De kunde tillstå att de hade gjort saker mot tjejens vilja, de kunde berätta om tårar och om kroppar förstelnade av skräck. Men de var inga våldtäktsmän. Det är ju inte som att jag har hoppat fram ur någon buske, som en av de dömda tonåringarna sa till mig.

Kvinnor har i alla tider vittnat om övergrepp, och de har ofta blivit misstrodda. Sexualbrotten är också speciella på det sättet att aktörerna är diffusa, ibland helt osynliga.

Kvinna våldtogs, står det i rubriken. Kvinna säger sig ha blivit utsatt för övergrepp. Våldtagen kvinna togs in på sjukhus.

Våldtäkten blir ett prefix, ett adjektiv att fästa på kvinnan, snarare än en gärning. Trots att varje våldtäkt förutsätter minst en gärningsman så har han ofta osynliggjorts. Ibland har han varit okänd, som vid överfallsvåldtäkter. Andra gånger pekar kvinnan redan samma natt ut förövaren, men händelsen beskrivs ändå enbart som att en kvinna våldtogs. Som att det var något som bara hände, snarare än effekten av ett aktivt val hos förövaren. Man misstänks ha våldtagit kvinna på fest, är fortfarande en ovanlig formulering i medierna.

Tystnadskultur bröts

Det som hände under metoo var att denna outtalade överenskommelse om tystnadskultur bröts. Att dessa berättelser om agerande utan aktiva subjekt förändrades i grunden när ett antal kvinnor inte bara sa ”jag också”, utan därtill pekade och sa ”det var han”. I den stunden som förövaren fick ett namn, hände något med hela vår grundläggande bild av det sexuella våldet. Vi kan acceptera att kvinnor blir utsatta, det är vi så vana vid, men inte vid att det finns våldtäktsmän. I vart fall inte bland oss.

Det är så lätt att hata en våldtäktsman, men det är också farligt. För om vi bara ser ett monster, en skugga i den mörka parken, då blir det så mycket svårare att förlika sig med tanken på att han också kan vara en man som vi kanske känner. Som vi har tyckt om, eller fortfarande tycker om. Då är det alltid lättare att peka tillbaka på den utsatta och ifrågasätta henne. 

Är det något jag har försökt förmå mig till den senaste tiden så är det att försöka förstå Horace Engdahl. Inte bara varför han uppenbarligen hellre offrar anseendet för den kulturinstitution varpå hela hans eget renommé tidigare vilat, utan för att han så tjurskalligt vägrar ta avstånd från ”vivören” Jean-Claude Arnault.

Att försöka förstå en världsfrånvänd och elitistisk människa är förvisso ett på förhand dödsdömt företag, men likafullt intressant och något jag knappast är ensam om. Vi försöker inte i första hand begripa Arnault, utan de som står kvar vid hans sida.

Alla hatar en våldtäktsman

Men Engdahl är förstås som alla vi andra bara en människa. Och på en punkt skiljer han sig troligen inte särskilt mycket från vare sig människor i största allmänhet eller ens dömda sexualförbrytare. Alla hatar en våldtäktsman, och då kan per definition inte den man vi kallat både vän och livsstilsförebild tillhöra denna av samhället så hatade. Då måste också en juridiskt obildad man som Engdahl börja yra om ”bristen på substantiell bevisning” mot Arnault, trots att tingsrätten och nu även hovrätten gjort en gedigen bevisprövning.

För i den stunden som vi frågar oss om det kanske ändå är så att vi känner en våldtäktsman, då rubbas hela vår världsbild. Då är det sexuella våldet en del av vår vardag på ett sätt vi aldrig riktigt har klarat av att se det som. 

Och även om metoo var och är en revolution, så är det tydligt att vissa saker tydligen ska få förbli sådana som de alltid har varit. 

Vi kan leva med medlidandet till hon som säger ”Jag också”. Men om vi finner våldtäktsmannen i vår närhet kan vi inte längre leva med oss själva. 

 

Katarina Wennstam är journalist och författare. Med denna text inleder hon sitt medarbetarskap på Expressens kultursida.

 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!