Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Katarina Wennstam

Detta är en skam för svenska medier

Kristina Edblom och Kerstin Weigl. Foto: Sofia Runarsdotter.
Katarina Wennstam. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Under tio år har de granskat fallen där kvinnor blivit mördade av sin partner.

Katarina Wennstam läser reportageboken som ger namn och ansikte på de 299 offren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Hur svårt kan det vara? Uppenbarligen omöjligt. Förra året misslyckades samhället grovt – 22 kvinnor mördades av män de hade en relation med. Trots varningssignaler, trots handböcker, riskanalyser och kvinnofridssatsningar så är det tydligen omöjligt att stoppa det dödliga våldet mot kvinnor.

Samhällets förmåga att skydda sina medborgare mot kriminella handlingar är en grundbult. Ändå finns det många grupper som lever i absolut närhet till eller under ständigt hot att utsättas för brott.

Men jag inbillar mig ändå att om någon annan grupp i samhället mördades i sådan utsträckning som just kvinnor som försöker lämna en våldsam eller kontrollerande man, så skulle vi inte acceptera det. Tänk er att tjugotvå värnpliktiga hade fått sätta livet till förra året. Lärare. Politiker. Poliser. 

Eller för den delen män som ligger i skilsmässa från sina fruar.

Men kvinnor som vill leva ett fritt liv och separera från en man som vägrar att släppa taget om dem? Då blir det direkt något annat. Då handlar det om hennes beteende, om svårigheterna att få kvinnan att bryta helt. Om luckor i samarbetet mellan polis, socialtjänst och åklagare. Byråkrati, sekretess och en ständig underton av att hon väl hade kunnat lämna tidigare, eller att det är en ”viss typ” av kvinnor som ”dras” till våldsamma män.

Då handlar det om hennes beteende, om svårigheterna att få kvinnan att bryta helt.

Och under tiden mördas de. En efter en efter en.

Deras död passerar förbi likt orosmoln som snabbt rör sig över himlen, borta i nästa ögonblick. De flesta fall blir notiser, inte mer. En mördad kvinna blir sällan en löpsedel, om hon inte förs bort eller attackeras i en mörk park. Om hon inte råkar vara särdeles vacker och mördaren särdeles ful, eller om han är direktör med miljonlön. Som om hög aktieutdelning någonsin varit ett botemedel mot vidrig kvinnosyn.

299 kvinnor

När jag läser reportageboken ”I händelse av min död” av Kerstin Weigl och Kristina Edblom slår det mig att dessa två journalister, ensamma, har axlat det ansvar som egentligen åligger hela journalistkåren. De har grävt fram vartenda mord på kvinnor i Sverige sedan 2000. Gång på gång publicerat sina granskningar i Aftonbladet och nu sammanställt detta i en bok. Det handlar om 299 kvinnor. Mammor. En är tågvärdinna, en kallskänka, en advokat, en lokalvårdare, en mekaniker, en flygvärdinna. Och så vidare. Weigl och Edblom har ägnat tio år åt att tränga bakom notiserna, letat rätt på fallen som ingen verkar ha hört talas om, och gett de mördade kvinnorna namn och ansikten, påmint oss om deras liv. 

Det är en skam för svenska medier att det nästan bara är Weigl och Edblom som ser det journalistiskt självklara i att uppvärdera nyheten om att ännu en kvinna har blivit ihjälhuggen, skjuten, slagen eller sparkad till döds av den man hon en gång älskade. Trots att det inte är någon spännande mordgåta vem som gjorde det. Utan att det ”bara” handlade om att kvinnan hävdade den grundläggande rättigheten att vilja skiljas, eller för den delen bara klä sig som hon själv önskade. För ja, det finns män som hackar sönder en klänning han anser vara utmanande, och sedan hackar sönder kvinnan som bar den.

Det är en skam för svenska medier att det nästan bara är Weigl och Edblom som ser det journalistiskt självklara.

Det är därtill fullkomligt häpnadsväckande att både myndigheter och medier har haft uppfattningen att ”det där med barnen” som bevittnar våldet och till och med blir vittnen till när pappan har ihjäl mamman, det antas inte vara något större problem. Tills Weigl och Edblom börjar gräva i det och ser barnen. Och med ser menar jag att de verkligen ser deras lidande, erkänner deras status som brottsoffer, lyssnar på deras historier och inte minst lyfter fram den för svenska myndigheter helt vidriga sedvänjan att ge män som har mördat sina barns mamma vårdnaden om barnen. Trots att morden i vissa fall bottnar i just separation och vårdnadstvister. Mamman är död och pappan kan fortsätta kontrollera barnens liv från bakom fängelsemurarna. 

Mamma i himlen

De återgivna citaten från barnen vars mamma mördats går rakt in i mitt inre, slår rot som mörka påminnelser om den yttersta konsekvensen av mäns dödliga våld mot kvinnor. Pojken som önskar att det fanns en trappa upp till mamma i himlen eller flickan som berättar om hur mamma såg ut när ”hennes muskler, typ, verkligen, typ – dog”. Dessa barn borde inte bara få samhällets stöd och rätt till juridiskt stöd, rätt till egna brottsrubriceringar – de borde förstås aldrig behöva hamna här. 

En mamma som mördas av en pappa är inte bara en människa som försvinner för alltid, barnen mister ju i någon mening båda föräldrarna. Vi har alla en skyldighet att verkligen förstå hur livet blir för dem. I Weigl och Edbloms kartläggning handlar det om 246 minderåriga barn. 92 av dem var hemma vid brottet.

En mamma som mördas av en pappa är inte bara en människa som försvinner för alltid, barnen mister ju i någon mening båda föräldrarna.

Jag har tidigare sagt att det finns något mycket sjukt i hur vårt samhälle frossar i mord på kvinnor. Om en kvinna hittas mördad vid ett joggingspår eller förs bort på väg att ta moppen hem i sommarnatten, då finns det nästan ingen detalj som inte återges. Bilder på trosor, blodspår, strypsnaror och dagboksanteckningar görs till var mans egendom och offer som Lisa Holm, Kim Wall och Engla Höglund blir ett slags fixstjärnor, som vore de rollfigurer i fredagskvällens deckare.

Minnesbord för Kim Wall. Foto: PONTUS HÖÖK/TT / TT NYHETSBYRÅN

Med kvinnor som mördas i hemmet av en man de känner råder märkligt nog en motsatt underrapportering. En kvinna som plågats till döds under många timmar av sin ex-make är en händelse som i en kort notis kan omskrivas som ”lägenhetsbråk”. Inget om det extrema övervåld som är unikt för just män som mördar sin partner. Hur de hugger besinningslöst, trettio, fyrtio hugg, sextio. 

”Utvidgat självmord”

Ofta riktas våldet mot ansiktet. Ofta är lidandet utdraget, kroppen skändad. Om detta säger orden ”Kvinna, 51, funnen död i lägenhet” ingenting. Begår gärningsmannen självmord (enligt Weigl och Edblom sker det i vart femte fall) kallas det ”utvidgat självmord” som om kvinnan vore en del av gärningsmannens egen person att ta med sig till graven. Jag tycker att vi i ett modernt samhälle, med medier som säger sig värna om mänskliga rättigheter, borde kunna kräva att varje mord på varje kvinna lyftes fram som den katastrof och det samhälleliga misslyckande det är. 

Det är dock inte de blodiga detaljerna som stannar kvar hos mig när jag slår igen denna förkrossande redogörelse över det dödliga våldet mot kvinnor. Utan rädslan. Att de visste att de skulle dö. 

Och att de bad om hjälp, men inte fick den.

REPORTAGE

”I händelse av min död” 

Kerstin Weigl och Kristina Edblom

Natur och Kultur, 250 s.

Katarina Wennstam är författare, debattör och medarbetare på Expressens kultursida.