Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Katarina Wennstam

Coronakrisen visar oss lösningen på mäns våld

Mäns våld mot kvinnor och barn ökar under isolering.Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Katarina Wennstam.Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Under isolering ökar mäns våld mot kvinnor och barn.
Katarina Wennstam ser framtidens åtgärder ta form.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Vad gör vi som samhälle om vi ser ett potentiellt hot mot liv och hälsa, som kanske går att begränsa eller till och med stoppa med hjälp av stora insatser? Hur långt är vi beredda att gå för att rädda liv? 

Nej, jag talar inte om coronakrisen. Inte enbart.

Jag har arbetat många år med feministiska frågor och våld mot kvinnor, och borde kanske ha vant mig vid att få höra att insatser som tveklöst skulle kunna förebygga mäns våld mot kvinnor helt enkelt inte är genomförbara, eftersom de skulle innebära alltför stora inskränkningar av den personliga integriteten och rörelsefriheten. De misstänkta männens rörelsefrihet och integritet, måste jag kanske påpeka, eftersom vi sedan decennier har ett system som bygger på att om en kvinna hotas till livet av en man, så är det hon som måste flytta på sig, byta bostadsort eller gå under jorden. 

Förövaren kan förvisso dömas till fängelse om han begår ett grovt brott, men i övrigt är de brottsförebyggande insatserna framför allt något som landar på den utsatta kvinnan själv. Det är hon som ska bete sig på ett sådant sätt att hon inte blir hittad, misshandlad, mördad. Den våldsamme mannens rättigheter till ett fritt liv väger många gånger tyngre än den kvinna som han utsätter för hot eller våld.

Lagen om besöksförbud har länge varit ett tämligen tandlöst instrument som i värsta fall endast invaggar en kvinna och hennes omgivning i falsk trygghet. Alla som arbetar med vidden av det dödliga våldet mot kvinnor från en närstående man – 16 kvinnor förra året, 22 året innan – vet att ett besöksförbud sällan stoppar en våldsverkare. 

Kvinnans hälsa och liv vägs helt enkelt mot den stora samhällskostnad det skulle innebära att skydda hennes hälsa och liv.

Mer långtgående insatser brukar avfärdas som alltför resurskrävande, det vill säga dyra, alternativt för integritetskränkande för den utpekade mannen. Men det råder knappast någon tvekan om att insatser mot våldsverkarna skulle vara verksamma ur folkhälsosynpunkt, det vill säga för den kvinnliga folkhälsan. Men ändå görs sällan mer än enstaka punktinsatser. 

Vi ser gång på gång exempel på att när kvinnor gör det samhället ber dem om – lämnar en våldsam man, vilket i sig är en högriskfaktor för att våldet ska eskalera och till och med bli dödligt – så får de inte den hjälp de har rätt till. 

Den förklaring jag ofta har fått till varför en man som hotar en kvinna till livet inte kan punktbevakas, är inte att det skulle vara verkningslöst utan helt enkelt att dessa män är för många och kostnaden därför är för stor. Kvinnans hälsa och liv vägs helt enkelt mot den stora samhällskostnad det skulle innebära att skydda hennes hälsa och liv.

Jag antar, helt utan sarkasm vill jag understryka, att vi i framtiden kommer att ha lite mer upplysta diskussioner om kostnaden för integritetskränkande åtgärder när det handlar om att rädda kvinnoliv. Vi har ju visat att det är fullt möjligt att acceptera en viss inskränkning i till exempel rörelsefriheten, när det är liv det handlar om. 

Vilket förstås leder mig in på den tid vi lever i just nu, då uppemot en tredjedel av jordens befolkning befinner sig i olika grader av social isolering och karantän, och där vi i Sverige åtminstone frivilligt uppmanas att stanna hemma. Den slitna, men fortfarande lika sanna, parollen att den farligaste platsen för en kvinna är hemmet har aldrig varit mer aktuell än nu. 

Hur är det med alla de barn och kvinnor som lever tillsammans med en våldsam man?

Alla dessa presskonferenser om folkhälsa och insatser för att rädda liv är en lektion i hur långt vi som samhälle är beredda att gå för att skydda våra mest utsatta. Eller? Våra äldre, våra sköra, våra multisjuka, ja. Men hur är det med alla de barn och kvinnor som lever tillsammans med en våldsam man? De finns där, oavsett om vi vill det eller inte. Oavsett om vi pratar om det eller helt blundar för denna sidoeffekt av allas våra uppoffringar och insatser. 

Redan kommer alarmerande rapporter om ökat våld i hemmet från Kina, Sydkorea, Spanien, Frankrike, Finland, USA och England, för att nämna några av alla de länder där män nu har fått fritt spelrum att terrorisera den eller de som bor under samma tak som honom. I årtionden har kvinnorörelsen kämpat mot det gamla unkna synsättet att allt som sker inom hemmets fyra väggar inte angår någon annan, men nu har vi återinfört ett samhälle där insynen i dysfunktionella familjer är nästintill obefintlig. Jag skulle vilja påstå att tillvaron kanske aldrig tidigare i modern tid har varit farligare för kvinnor och barn som lever nära våldet än den är just nu. 

I hundratusentals familjer faller privatekonomin samman, framtidsutsikterna mörknar för varje dag, och samtidigt ska dessa familjer umgås tjugofyra timmar om dygnet, vecka efter vecka, många gånger på en ytterst begränsad yta. Allt detta är just den typen av riskfaktorer som forskare har lyft fram som potentiella katalysatorer för ökat våld, fast tagna till en extrem som inget någonsin kunnat fantisera om. Vi vet sedan tidigare att våldet mot kvinnor går upp då familjer spenderar mycket tid tillsammans, som under jul och semestrar. Och just nu befinner vi oss i en tid som, för att låta som en nöjd Ica-handlare, är som en enda lång julvecka utan slut. 

Fundera på vad den isoleringen innebär för en kvinna som är livrädd för mannen hon lever tillsammans med.

Just isolering är också ett av de äldsta verktygen som kontrollerande män använder sig av för att begränsa sin hustrus, eller sin dotters, rörelsefrihet. Det som regering och Folkhälsomyndigheten upprepar, att vi ska hålla oss hemma, är helt enkelt en drömtillvaro för alla de män som avskyr blotta tanken att kvinnan de ser som sin ägodel rör sig bland andra män på sitt arbete, sin skola eller i offentliga miljöer. När en man steg för steg bryter ner en kvinna i en destruktiv relation är just isolering en viktig del. Få henne att sluta träffa sina vänner, håll henne hemma så att ingen kan se blåmärken eller sår, ha koll på vem hon pratar med och om vad. 

Stanna upp för ett ögonblick och fundera på vad den där isoleringen hemma som du själv börjar bli ganska trött på, det finns liksom inte fler Netflix-serier att se på eller fler garderober att städa, fundera på vad den isoleringen innebär för en kvinna som är livrädd för mannen hon lever tillsammans med. Som tjuvlyssnar på hennes samtal, kollar hennes sms, ger henne skulden för att hans liv faller samman på grund av en pandemi. 

Stanna upp ett ögonblick och fundera på de 16 kvinnor som förra året blev mördade av en man de levt tillsammans med, eller de kvinnor vi vet kommer att falla offer för mäns dödliga våld också i år.

Men låt oss också tala klarspråk om vad vi faktiskt kan åstadkomma i framtiden. Våren 2020 har visat vad världen är kapabel att göra för att skydda liv och hälsa, hur mycket det måste få kosta att skydda sina medborgare, kvinnor som män. Jag tar faktiskt för givet att detta kommer att finnas med i bedömningen av framtidens insatser mot mäns våld mot kvinnor. Allt annat vore skamligt.

 

 

Katarina Wennstam är författare, journalist och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Vargen”.

 

 

 

Kan vi verkligen räkna virus som liv?

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

På videolänk samtalar Daniel Sjölin och författaren Aase Berg om isoleringstillvaron, varför poesi inte ska läsas på en scen och om vad ett virus egentligen är för något.

Förra veckan samtalade Daniel Sjölin med författaren Stefan Lindberg.