Katarina Wennstam
KULTURDEBATT. Mycket kan man säga om nyheten att Paolo Roberto har åkt fast för sexköp, men inte att det är särskilt förvånande. Före detta värstingen och våldsverkaren och numera entreprenören som mer än något annat har satt en ära i att håna jämställdhet i allmänhet och feminister i synnerhet – är det på allvar någon som är överraskad över att hans kvinnosyn är förlegad? Att han tyckte att det var okej att hala upp 1500 kronor för att köpa en kvinnas kropp? Men att nu när det råkade bli så olyckligt att polisen tog honom på bar gärning så försöker han få alla att tro att han tycker att det är hemskt att bete sig illa mot kvinnor?
Nästan varje gång Roberto har öppnat munnen om något annat än matlagning de senaste åren har jag tänkt att 1950-talet ringt och vill ha den här snubben tillbaka. Hela mannen är ett vandrande machobygge, och som med så många andra sköra manliga egon så handlar det om korthus snarare än någon vidare stabil grund. Ni vet, inte en manlighet som bygger på sunda, grundläggande värderingar, som till exempel respekt för sina medmänniskor, inklusive de som är av kvinnligt kön.
Att han nu efter att ha åkt fast lägger sig ner och pudlar är bara en efterhandskonstruktion.
Mycket kan man säga om Robertos avbön på sitt Instagram-konto och om TV4-intervjun där han får utrymmet och möjligheten att tycka synd om sig själv på bästa sändningstid. Men inte att det är trovärdigt att detta skulle ”gå emot 100 procent av vad du står för”, som han själv skrev på Instagram. Att han nu efter att ha åkt fast lägger sig ner och pudlar är bara en efterhandskonstruktion. För ha i åtanke att detta alltså är en man som i många år har förlöjligat män som vill ha en konstruktiv dialog om skadliga maskulinitetsnormer och som gång på gång varit öppet föraktfull mot kvinnor i sina kommentarer på social medier.
I reaktionerna kring avslöjandet om Robertos smutsiga köp av en annan människa återkommer den statistiska uppgiften att en av tio svenska män har köpt sex. Det handlar alltså om hundratusentals män som har köpt sex. Det är lätt att känna sig bedrövad över siffran, och för den delen all den information vi får från de poliser och ideella organisationer som arbetar för att hjälpa de utsatta kvinnorna ur en hänsynslös och destruktiv tillvaro. Hur kvinnorna mår, hur de behandlas, och hur vidrigt männen beter sig mot dem.
Men apropå normer om manligt beteende – merparten män, nio av tio, köper sig inte rätten att onanera i en annan människas kropp. Ibland kan det nämligen låta som att sexköp är just det som Paolo Roberto och andra har gjort till sin livsstil – ett slags konstruerad och upphaussad machotillvaro där ”boys will be boys” och de har sina behov och då kan det ju bli så här tokigt ibland.
De allra flesta torskar tycker fruktansvärt synd om sig själva, precis som Paolo Roberto.
Men låt oss vara tydliga här: få saker är så omanliga och patetiska som att stå med 1500 kronor i ena handen och något annat kärt i den andra och faktiskt betala för något som en riktig man får när en annan individ känner för att ge det till honom. Sex bygger på samtycke, och det går inte att köpa.
Min erfarenhet av många års bevakning av olika traffickinghärvor och intervjuer med sexköpare är att de allra flesta torskar tycker fruktansvärt synd om sig själva, precis som Paolo Roberto. De tycker synd om sig själva för att de åker fast. För att rättsväsendet envisas med att skicka domen eller strafföreläggandet till hemadressen så att frugan kan se vad de har gjort. För att de blir utskämda. För att avslöjandet (inte köpet i sig, nota bene) kan påverka deras karriärer eller omgivningens syn på dem.
Och Paolo Roberto som tycker så otroligt synd om sig själv att han har mage att kalla en gärning där han skadar en annan människa för ett självskadebeteende. Ska man tro Roberto här så är det ju framför allt han som behöver tröst, som har ett sådant hål inom sig att det bara går att fylla genom att skada andra människor.
Det kanske kommer som en överraskning för Roberto och andra sexköpare, men en kvinnas kropp är inte en förlängning av hans egna kroppsdelar. Det är, med risk för övertydlighet, stor skillnad på att skada sig själv eller att skada en annan människa. Förstår man inte det kanske man överhuvudtaget inte ska ägna sig åt sex.
Därtill utgår jag från att en åklagare nu inleder en förundersökning mot Roberto, inte bara om köp av sexuella tjänster, utan också om oaktsam våldtäkt. I intervjun med TV4 säger han rent ut att han misstänkte att han utnyttjade en kvinna som inte ville vara där. Han säger ordagrant om kvinnan att hon var ”…säkert någon som, jamen som är dittvingad eller, liksom… Hon är ju inte där för att det är jättetrevligt”.
För som Roberto själv säger, det här är vidrigt och smutsigt.
I en dom i Uppsala tingsrätt från 2019 dömdes en sexköpare till fängelse för just brottet oaktsam våldtäkt eftersom han hade varit ”grovt oaktsam i förhållande till den omständigheten att Sekretess A (kvinnan) var utsatt för människohandel och av det skälet inte kunde medverka frivilligt i de sexuella handlingarna”. Som bevis användes en recension mannen skrivit på en sajt där det framgick att han varit medveten om att kvinnan var utsatt för människohandel.
Av intervjun med Paolo Roberto framgår att han var väl medveten om att kvinnan kunde vara ”dittvingad” och att han ändå valde att fullborda brottet. Med tanke på hur stort problemet med människohandel är så är det dags för det svenska rättsväsendet att i större utsträckning utreda dessa brott som sexuella övergrepp. Efter många års debatt vet vi hur utsatt situationen för de kvinnor och män som utnyttjas för sexuella ändamål och det är helt enkelt inte trovärdigt när sexköpare försöker göra detta till något slags olyckshändelse de bara råkade hamna i.
För som Roberto själv säger, det här är vidrigt och smutsigt. Och ändå gick du dit.
Katarina Wennstam är journalist och författare, specialiserad på sexualbrott mot kvinnor. Hon är också medarbetare på Expressens kultursida.