Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Katarina Frostensons kärlek är okuvlig

Jean-Claude Arnault och Katarina Frostenson. Foto: ROGER TILLBERG / STELLA PICTURES
Jean-Claude Arnault. Foto: FREDRIK WENNERLUND/STELLA PICTURES

Karin Olsson läser Katarina Frostensons bok ”K”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Varför lämnar hon inte bara honom? Den som följt Akademikrisen har någon gång tänkt tanken. Katarina Frostenson hade säkert fortfarande varit en av De Aderton om hon inte ända in i rättegångssalen stått vid sin mans sida, den ökände kulturprofilen Jean-Claude Arnault.

Han dömdes för våldtäkt i tingsrätten. Sedan i hovrätten, då för ytterligare ett fall av våldtäkt. Straffet: två och ett halvt års fängelse och 215 000 i skadestånd till offret. 

Katarina Frostenson är en av våra största poeter och tidigare mest upphöjda kulturpersonligheter. Hon skänkte glans åt Svenska Akademien i decennier. Positionen som hon har offrat för sin mans skull är inte liten.

När hon nu ger sin sida av historien i ”K” vill man veta varför hon gjorde det. Som flera kritiker redan har noterat är det en på många sätt häpnadsväckande bok. Hon skildrar flykten till Frankrike från löpsedlarnas Sverige och drar skamlöst paralleller till judarnas belägenhet under andra världskriget.

De gifte sig 1989, men hon beskriver deras relation som om den fortfarande vore förtrollad och ny.

Förklaringen till hennes kompromisslösa lojalitet mot sin make visar sig dock vara enkel: hon älskar den där mannen vettlöst.

När såg vi senast en sådan kärleksförklaring som ”K” i svensk litteratur?

”Som om en människa behöver vara värd kärlek. Och som om det går att få en portion kärlek, när man har förtjänat den” skriver Frostenson föraktfullt om att vi har börjat tala om kärlek på reklamens språk. Because you´re worth it. 

För henne är kärlek att inte vilja ändra på den andre. I dikten ”Eld-en” skrev hon ”Vi är oförenliga – därför oskiljaktiga.”

Katarina Frostenson med Jean-Claude Arnault 1992. Foto: JOAKIM STÅHL / ALBERT BONNIERS FÖRLAG

De gifte sig 1989, men relationen beskrivs som om den vore förtrollad och ny. Som om de levde litteratur i en parallell verklighet där disktrasor och dålig andedräkt inte existerar. Eller sexuella övergrepp, för den delen. Där det långa äktenskapets drag av vana och från tid till annan, tristess, aldrig får fäste. 

När Jacques Brel sjunger om det gamla paret i ”La Chanson des vieux amants” går det rakt in i hjärtat på Frostenson: ”Paret som känner varandras trollkonster och tjusningar, som faller, sårar, flyr och alltid kommer tillbaka, för att till tidens ände älska varann”, sammanfattar hon.

Men i offentligheten ögon är en sådan som Arnault inte värd denna ömhet. Han, en dömd våldtäktsman. Ett av de mest stigmatiserade brotten. Hon däremot ser in i hans ansikte och avgudar det: ”Munnen, din generösa mun. Jag såg den på en gång. Sommaren var 1969. Du dansade in i ett kök. Rörde dig runt, ensam. Främmande./.../Jag älskade ditt ansikte från första stund.”

'K' säger något nästan förbjudet om människans komplexitet.

Vid det mötet, med en Jean-Claude i manchesterkostym från Mah-Jong, var Katarina Frostenson bara 16 år.
”K” säger något nästan förbjudet om människans komplexitet. Och om känslor bortom förnuft. Men frågan är om Frostensons förmåga till okuvlig kärlek ska ses som en gåva eller snarare ett gift.

 

Karin Olsson är kulturchef på Expressen.



I tv-spelaren högst upp visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med en öppenhjärtig Anders Olsson, avgående ständig sekreterare i Svenska Akademien. Kultur-Expressen finns också som podcast.