Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Katarina Bernhardsson: Litterära besvär

Nils Schwartz läser Katarina Bernhardssons avhandling om romansjukdomar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

KATARINA BERNHARDSSON | Litterära besvär. Skildringar av sjukdom i svensk samtidsprosa | Ellerströms, 416 s

Finns det en enda roman i världslitteraturen där alla gestalter förblir friska och krya berättelsen igenom? Från lätt förkylning till obotlig cancer – alltid är det någon som författaren sjukskriver. Sjukdom konstituerar de mänskliga livsvillkoren mera än kärlek. Det finns de som aldrig har älskat, men ingen som aldrig har haft feber.
Ändå är sjukdom som romantema ett nytt forskningsobjekt inom litteraturvetenskapen. En avgörande betydelse har Susan Sontags essä Sjukdom som metafor från 1978 haft. Sedan dess har forskningsområdet Literature and medicine vuxit fram som en underavdelning inom det tvärvetenskapliga fältet Medical humanities, en ämnesrubrik som i sin tur tillkom så sent som 1976.
Kolerans spöke går genom världen. Bilden är något beskuren. Foto: National Library of medicine photographic archive
När Katarina Bernhardsson nyligen disputerade på litteraturvetenskapliga institutionen i Lund var det med ett pionjärarbete inom forskningsområdet Litteratur och medicin i Sverige. Hon analyserar sju svenska romaner från 2000-talets första decennium – två av dem utkomna så sent som för två år sedan. Det måste vara något av ett rekord i en disciplin där det länge var en oskriven regel att inte disputera på en författare som ännu var i livet.
Jag har förståelse för Bernhardssons tidsavgränsning, även om det givetvis hade varit ännu intressantare med en jämförande studie av olika litterära epokers syn på sjukdomsbegreppet. Att romanerna är så pass nyutgivna innebär att hon har varit hänvisad till dagstidningsrecensioner som huvudsaklig referenslitteratur – även det tidigare näst intill förbjudet i en doktorsavhandling. Men det innebär också att hennes närläsningar av romanerna framför allt bygger på egna iakttagelser, och det är i min privata betygsnämnd ett extra plus i en genre som annars alltför lätt tenderar att bli kompilatorisk.

Tre av romanerna – Maria Fagerbergs Svart dam (2003), Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten (2007) och Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna (2008) – handlar om den ultimata sjukdomen, nämligen döden. Det är inte alldeles självklart att sjukdomen som föregår den är det som mest sysselsätter läsarens tankar. Men Bernhardssons koncentration på sjukdomen är inte till för att isolera temat – som vore det satt i karantän – utan för att finna nya vägar in det självklara.
Två närbesläktade sjukdomar som knappast skulle ha förekommit i en roman för femtio år sedan är anorexi och bulimi. I ett kapitel ställer Bernhardsson Sara Mannheimers ”anorektiska” debutroman Reglerna (2008) och Åsa Ericsdotters ”bulimiskt” prosalyriska berättelse Kräkleken (2002) mot varandra som två utväxter från ätstörningens gemensamma ro

Bäst är kapitlen om Per Olov Enquists Blanche och Marie (2004) och Torgny Lindgrens Pölsan (2002), dels därför att Bernhardsson här arbetar med flera infallsvinklar, dels därför att texterna är mera mångtydiga och motsägelsefulla. I ingen av dessa romaner är egentligen sjukdomen det givna huvudtemat. Enquist ifrågasätter att hysteri över huvud taget skulle vara en sjukdom i samma bokstavliga mening som cancer är det. Och Lindgren blandar ner lungsoten som en av många ingredienser i den kryddade textpölsa han kokar.
Bernhardsson lyckas genom att sätta sjukdomen i fokus för sin analys palpera fram romanernas centrala smärtpunkter, varifrån betydelserna ger sig till känna likt ilningarna i ett hermeneutiskt nervsystem.
Då bör det förstås tilläggas att det är bara den sortens romaner som blir stor litteratur – litteratur som skrivs utan terapeutiska biavsikter. Här utfärdas varken friskhetsförklaringar eller dödsattester, här förvandlas anamnesen till obotlig konst.

Den slutsatsen är inte Katarina Bernhardssons. Men bara det faktum att hon stimulerar tanken visar att hennes avhandling har förutsättningar att nå utanför seminarierummens slutna krets. Det händer inte varje dag på våra litteraturvetenskapliga institutioner.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!