Kassakniven

Stjärnan och birollen. Peter Jöback och Linda Olsson. Foto: Carl Thorborg

Stadsteaterns "Sweeney Todd" satsar på säkra kort och splatter.

Hanna Höglund önskar sig mer Brecht och mindre goth av en föreställning som vill sälja biljetter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"Sweeney Todd", musikalen om mördarbarberaren i London som hämnas sin döda fru, börjar urstarkt med stjärnskottet Emil Jonason på elförstärkt klarinett ensam på scen.

Klarinetten dånar som en hel skräckorgel och jag kan inte tänka annat än att det här kommer att bli fantastiskt. Stadsteatern och regissör Tobias Theorell har alltså fångat in ett av svensk, klassisk musiks största namn just nu. Och då har inte ens föreställningens uppenbare stjärna, Peter Jöback, hunnit visa sig.

Ändå har uppsättningen en mängd problem.

Det första av dem stavas Tim Burton, filmregissören vars Johnny Depp-version av "Sweeney Todd" från 2008 som verkar ha satt stora spår i såväl casting som Magdalena Åbergs scenografi. Alltför stora för min smak.


Jag gillar Burton men när jag ser "Sweeney Todd" vill jag också se Brecht-influenserna (ja, faktiskt), förstå Sweeneys hämndbegär som ett uttryck för ett segregerat klassamhälle där den lille mannen är dömd att gå under. Inte som en goth-fantasi med tomma splattereffekter.

Stadsteatern, vars feta musikalsatsningar ofta drar ner sura röster från privatteaterhåll, gör med andra ord precis som resten av musikal-Sverige, ja, musikalvärlden i dag. Man satsar på de säkra korten. Det som folk känner igen från bio.

Hade "Sweeney Todd" inte haft Burton hade det antagligen inte blivit någon Sondheim-boom alls å andra sidan. 1900-talets kanske viktigaste musikaltonsättare smickrar aldrig in sig. Det är hyperintelligent musik där minsta underliggande skav och dissonans hos en replik hörs i partituret. Framför allt slutar "Sweeney Todd" inte lyckligt och sådant är svårt att sälja.

Men hur klarar sig Peter Jöback, det perfekta sälja biljetter-valet? Trots att han jobbar som ett djur, och att det är kul att se och höra honom i en roll som ligger så långt från stärnögd "Kristina från Duvemåla"-pojke blir han aldrig mer än ännu en Depp-Sweeney. Fast utan Depps mörker.


Det är som att Jöback har två lägen här: snett leende cyniker eller Disneyskurk. Det är inte direkt de subtila gesternas spel om man säger så.

Mer intressanta saker händer hos hans kannibalistiskt lagda pajbakerska till motspelare, Vanna Rosenberg som Mrs. Lovett. Men hon har också problem. Hon är en scenisk turbomotor - vem hade trott något annat - men i öppningsnumret måste hon pressa rösten för att nå upp. Och att hon placerar sin Lovett mitt emellan läspande småflicka, försupen tant och förtjusande pilsnerfilmigt rivjärn får ett lite oklart resultat. En bit in föreställningen släpper hon till exempel det försupna helt. Varför?

Nej, de största styrkorna i Stadsteaterns "Sweeney Todd" hittar man i birollerna. Niklas Hjulström som Beadle är en sånglig klippa och uppsättningens mest lågmälde, läskige Dickens-typ. Man vet aldrig om han ska prata ömt om sin dotter eller knäcka halsen av en fågel i nästa scen.

Det är aktörer som han och Linda Olsson i rollen som tiggerskan som visar att man inte nödvändigtvis uppnår den största lyxkänslan genom att boka stjärnnamn, utan genom att lägga krutet på back-upen.

Musikal

SWEENEY TODD

Text och musik: Stephen Sondheim

Manus: Hugh Wheeler

Regi: Tobias Theorell

I nyöversättning av Calle Norlén

Stockholms stadsteater, 3 t.