Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Karolina Ramqvist:
Alltings början

Tar för sig. Karolina Ramqvists alter ego testar gränserna.Foto: Anna-Lena Ahlström

Karolina Ramqvists nya roman utforskar tidsandan i 1990- talets Stockolm. Amanda Svensson ser feminismen förskjutas från kollektivism till individualism.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Roman

KAROLINA RAMQVIST | Alltings början | Norstedts, 377 s.

När Saga fyller sju år får hon se sin egen födelse på film. Mamman, en tvättäkta 70-talsfeminist som föder utan smärtlindring i egen trikåskjorta, vill att Saga ska få se att kvinnans sköte är alltings början, l'origin du monde. Och något av mammans vaginavördnad fastnar nog hos Saga, men kanske inte på det sätt som mamman tänkt sig.

Karolina Ramqvists nya roman Alltings början utspelar sig i en tydligt definierad tid och miljö – Stockholm 1992-99. Romanen har två tydliga motiv. För det första är det en kärleksfull skildring av Stockholms uteliv i en tid när man ringde och sökte personer på krogtelefoner istället för på mobiltelefoner, när folk fortfarande köpte skivor och unga tjejer i mediebranschen på allvar var provocerande. Utan att dra för stora växlar på det självbiografiska så sammanfaller Sagas karriär och karaktär i alla fall på ytplanet med Ramqvists, vilket ju inte är något konstigt. Vem ska skriva om 90-talet om inte de som var där?

Risken med den här typen av memoarliknande grävande där man står är förstås att det kan bli dödligt tråkigt för dem som inte var med.

Ramqvist faller dock inte i fällan utan fokuserar mer på tidsandan än på de faktiska uteställena, kändisarna och banden som upptar Sagas tid.

Själv satt jag – bokstavligen talat – i sandlådan 1992 men känner mig ändå inbjuden i Sagas Stockholm. Allting verkar så fascinerande oskuldsfullt – även det hårda utelivet som Saga deltar i med liv och lust verkar med dagens mått mätt småstadsaktigt och prestigelöst, ja liksom nyvaket. Det är det Stockholm där Gudrun Schyman gick på rave och Aftonbladet Puls hade streetcred.

 

Alltings början är dock mer än ett tidsdokument. Karolina Ramqvist, som blev känd genom sin medverkan i antologin Fittstim där hon bland annat publicerade ett gubbslemmigt brev från Ulf Lundell, låter Saga fundera över hur det feministiska arvet från hennes mammas generation ska förvaltas. Hur ska den sexuella revolutionen utnyttjas i praktiken? Vad innebär det egentligen att "ta för sig", som mamman tjatar så mycket om? Får man lov att vara kvinna trots att man har slank pojkkropp och inte alls tycker att det är så imponerande med livmödrar och mensblod? Saga vill ett annat slags feminism än den mamman står för, en feminism med mindre käcka kampsånger och mer traditionellt manligt svineri.

Tillsammans med kompisen Pauline påbörjar hon sitt frigörelseprojekt, som till stor del går ut på att ligga och dricka sig igenom Stockholm, allt i erfarenhetens namn. Noggrant noterar hon nöjt i kalendern nya såväl som regelbundna erövringar, samtidigt som det bara finns en hon verkligen vill ha: Den drygaste av alla, festfixaren Victor Schantz. Han kan ringa efter Saga "som man ringer efter pizza" och hon ställer alltid upp, trots att han vägrar synas med henne offentligt och är totalt ointresserad av hennes intellekt.

 

Relationen till Victor Schantz är romanens bärande problem, den punkt runt vilken Sagas existens kretsar och där det som skaver i mammans 70-talsfeminism ställs på sin spets. Kan man vara feminist och ändå gång på gång välja en man som får Ulf Lundell att likna en lattepappa?

Sagas problem blir också läsarens problem, och först när jag läst färdigt har jag tveksamt bestämt mig för att ja, det går.

En individualistisk feminism, för det är trots allt det som framförallt skiljer 90-talsfeminismen från den kollektivistiska 70-talsditon, kan inte sätta upp regler för vad som är ett godtagbart frigörelseprojekt och inte. I Sagas relation till Victor Schantz finns ett stort inslag av utforskande och ett lika stort inslag av sexuellt maktspel, där det inte är helt klart att det verkligen är mannen som har makten.

 

Lite sökt känns det möjligen att Saga framåt slutet av romanen likt sin skapare börjar slå sig fram som feministisk tidningsskribent – kunde man inte vara 90-talsfeminist utan att syssla med media? – och man kan också anmärka att några av liggen med diverse män kunnat bantats bort för att öka tempot lite i den något utdragna berättelsen – men det är mindre skavanker i ett förtjänstfullt stycke modern historieskrivning.