Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Karlsson på taket

KEJSAREN. Konstmecenaten Sven-Harry Karlsson har införlivat stora svenska konstnärer i sitt privata drama. Foto: Ylwa Yngvesson
I en vindsvåning i Vasastan i Stockholm ställer Sven-Harry Karlsson ut svenska mästare.
Jesper Högström fortsätter artikelserien om kulturlivets nya mecenater.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

För mig är det helt uppenbart vad han vill säga med den här bilden. Det lilla trädet är Hill själv. Det stora som böjer sig över honom och skuggar honom är hans farsa.
Scenen är anslående. Sven-Harry Karlsson är en lång, distingerad 80-åring med kraftfullt ansikte och grå bakåtsvept lejonman som får honom att se ut som en romersk kejsare. I kanariegul kostym, gula strumpor och tegelröd skjorta utgör han en kontrast till de gröna tapeterna - "Gröna rummet" kallas också rummet där alla Hilltavlorna hänger - som en estetiskt lagd filmare skulle uppskatta.
När han lutar sig fram mot Carl Fredrik Hills franska fruktträd, när han vandrar vidare mot tavlorna från Hills sjukdomsperiod som hänger över soffan verkar han mycket medveten om att han själv är en del av den konstnärliga effekten.
- Den här med guldfärgen är Hills variant av historien om den förlorade sonen. Lägg märke till att det i Hills fall är faren som kommer till sonen. Det vi har gemensamt, Hill och jag, är den dåliga relationen med våra farsor, han fick heller aldrig nåt beröm hemifrån. För mig är det mycket klart här i bilderna.

Vi befinner oss i översta våningen av byggmästare Sven-Harry Karlssons nyinvigda museum i Vasastan. Utanför skymtar Vasaparkens parklek i dyster vinterskymning; innanför är allt ljus och storartad konst. Sven-Harry visar upp sina Gustav Foltjern-byråer ("jag är en av de få i världen som har två stycken") och stolarna av Åke Axelsson ("kungen har tio i sitt mottagningsrum, jag nöjer mig med sex").
Våningen är byggd som en identisk kopia av 1700-talsgården på Lidingö där Karlsson bodde tills för ett par år sen ("sen byggde jag det här så att du skulle slippa mig som hyresgäst"). Tavlorna hänger på exakt samma vis som de gjorde hemma hos honom. Känslan av privathem finns kvar: under Hauptbyrån ligger en skållad mandel från något glöggparty, ute i köket skymtar en hopknuten soppåse och en mellanfilsförpackning i vasken. Det är en lätt svindlande kontrast till den världsberömda konst som hänger på väggarna - Hill och GAN, Ernst Josephson och Strindberg.
Men också en påminnelse att denna konst har införlivats i en mans privata drama. Sven-Harry går från tavla till tavla och berättar på sin distinkta skånska. Han låter som den välvillige patriarken som drar anekdoter om besvärliga, men ändå omtyckta familjemedlemmar. Isaac Grünewald var en knöl, Bruno Liljefors hade hästar på hjärnan, Ernst Josephson var tossig, men kanske inte så fjollig som alla trodde.
- Se på det där porträttet av August Hagberg, vilka jävvra släggor till armar!
Den där naturstudien av Josephson var lite mörk när den kom hem från Bukowskis, den fick Sven-Harry ta och rengöra själv med Do-Do barntvål. Och så Hill, det främsta identifikationsobjektet av alla, han som krigade med sin farsa precis som Sven-Harry med sin.

- Min far var en duktig byggmästare, som aldrig spred något beröm till sina barn. Jag har en syster som blev romanförfattare och en bror som blev arkitekt. Jag minns en dag när jag var ung och det stod en hel sida om min bror i Sydsvenskan och en om min syster. En jävvra massa positiv kritik. Jag sa till min farsa att det måste ju ändå va fantastiskt att ha så duktiga barn. Ja, sa han, det har varit mycket arbete med det. Sån var han.
Den omnämnda systern heter pikant nog Anna Wahlgren och är ganska omtalad i dagarna. Den demoniske byggmästaren verkar onekligen ha lämnat sina barn med en stark drivkraft i livet. Sven Harry Karlsson fortsätter.
- Även om jag drev företaget aldrig så bra så fick jag aldrig nåt beröm. Det har förföljt mig. Men nu har jag visat honom. Det här museet är min revansch.
Jag påpekar att det är synd att fadern aldrig fick se det. Han skrattar till:
- Antingen sitter han där uppe och tittar ner eller där nere och får meddelande.
Den ursprunglige mecenaten var en annan färgstark figur. Gaius Cilnius Maecenas, kumpan till kejsar Augustus, gav upphov till hela begreppet genom att beskydda poeter som Vergilius och Horatius (och tubba dem att skriva propaganda för Augustus imperialistiska projekt). Han var inte bara kultiverad och stenrik, utan dessutom en tung politisk maktspelare under en period när den romerska politiken mest påminde om maffiakrig.
I HBO-serien Rome framställs han - och ska man tro källorna är det inte taget ur luften - som en korrumperad estet som delar sin tid mellan politiska intriger och dekadanta orgier. Skådisen Alex Wyndham verkar ha specialiserat sig på rollen, för i BBC-versionen av Alan Hollinghursts Skönhetens linje gör han en liknande sorts mecenat. Där spelar han Wani Ouradi, huvudpersonen Nicks kokainglade och promiskuöse älskare, som under Thatcher-erans mest dekadenta år spenderar sin far livsmedelsmagnatens pengar på en smal och superestetisk tidskrift.

Det har alltid sagts att Makten lånar legitimitet av Konsten. Men det motsatta är också varit sant - konsten har (ibland) velat låna maktens karisma, maktens exklusivitet, maktens glamour. Mecenatkulturen har låtit machiavelliska renässansfurstar och deras geniala konstnärliga klienter spegla sig i varandras glans. Dessutom har den, precis som monarkin, en personlig dimension som den institutionaliserade demokratin saknar.
Den tillåter Sven-Harry Karlsson att iscensätta sin egen revansch, tillåter den framgångsrike byggherren att framträda inför världen som den förlorade sonen, som den sinnessjuke och föraktade Carl Fredrik Hill. Han talar om hur han nu vill skänka sin konstsamling till svenska folket, undvika hur tavlorna samlar damm i någon museikällare. Samtidigt är det han skänkt folket en avbildning av sitt eget hem, en manifestation av sitt eget självsvåldiga temperament. Endast svensk konst, har han bestämt, ska visas på hans museum. Med ett undantag: Edvard Munchs "Synden" från 1902.
- Den målades när Norge fortfarande hängde ihop med Sverige. Det retar alltid norrmännen när man säger det.

Sven-Harry Karlsson angriper gärna etablissemanget. Visst stämmer det att näringslivstoppar i dag är mindre bildade än förr, det är sån press på dem, tempot är så högt, och har nån tid till övers sysslar de med girighet.
Girigheten brer ut sig i alla sammanhang nuförtiden, det är tydligt. Fred vill vi ha och kultur vill vi ha, inte krigsindustri och hela den skiten. En tavla av Öyvind Fahlström är en tydlig satir över kapitalismen - med viss rätt, betonar Sven-Harry, det ser vi ju i dag. Samtidigt är han en renässansfurste i kanariegul kostym, med suverän rätt till sina åsikter. Vi passerar en skulptur av Lena Cronqvist.
- Jag gillar hennes skulpturer, men hennes bilder har jag svårt för. Jag orkar inte bära hennes problem, jag har nog av mina egna.

Mobiltelefonen ringer och Sven-Harry blir kort i tonen: det är boverket. Boverket representerar de mörka makterna i Sven-Harrys värld, de som vill göra livet surt för en skapande ande. Varför ska man bygga likadant i Stockholm som på landet? I Karlskrona är de 50 år efter, i Stockholm är det ingen som äter lunch hemma, varför ska standarden på kök vara densamma?
Han avslutar tvärt samtalet och visar på en golvskulptur av Dan Wolgers. Ett litet huvud med en jättelik kvarnsten om halsen.
- Det finns de som säger att den här föreställer Usama bin Ladin. Men det kan också föreställa Sven-Harry. Och kvarnstenen om hans hals är samhället och politikerna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!