Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kärleksklassikern "Maken" står sig än

Gun-Britt Sundström. Foto: Michael Brannäs
Expressen Kulturs Nina Lekander. Foto: Gunnar Seijbold
"Maken. En förhållanderoman" har återutgivits flera gånger. Foto: / BONNIERPOCKET

Kärleksklassikern "Maken" gräver i det svåra med tvåsamheten.

Nina Lekander drömmer sig tillbaka till en tid när par kunde provbo och när tidningen rekommenderade en konjak för sexlusten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Vad beträffar 1976 års svenska romaner har det varit mycket snack om Kerstin Thorvalls "Det mest förbjudna" och Ulf Lundells "Jack". Men för mig var "Maken" av Gun-Britt Sundström viktigare, och kanske även P C Jersilds "Barnens ö".

"Maken" är en citatmaskin av stora mått och på flera sätt – både i hur det trilskiga kärleksparet Martina och Gustav skickar betydelsedigra citat ur exempelvis Bibeln och av Sandemose och Kierkegaard till varandra. Ett som jag är särskilt glad att nu ha återfunnit är ett av den sistnämnde:

"Mitt liv är alldeles meningslöst. När jag betraktar dess olika perioder går det med mitt liv som med ordet Schnur i lexikonet, som för det första betyder snöre, för det andra sonhustru. Det fattas bara att det för det tredje skulle betyda kamel och för det fjärde sopkvast."

 

Läs mer: Gun-Britt Sundströms stenhårda tantkunskap i "Bitar av mig själv".

 

Humor och formuleringsglädje bara forsar fram i "Maken", men det viktigaste för mig som 19-åring var att jag så kunde känna igen mig i Martinas våndor inför det monogama parförhållandet.

Sexfrekvensen är låg

Mina bästa väninnor var överens om att det enda killar ville var att gifta sig och få barn. Med förakt åsåg vi det fåtal tjejer från gymnasietiden som blev brudar och mödrar, det typ töntigaste och tristaste som fanns. Nej, här skulle det rumlas runt i olika sänghalmar för glatta livet.

Nu är dock inte knullfrekvensen särskilt hög i "Maken". Men det talas mycket om hur Martinas hormoner inte matchar Gustavs, hon talar om sina "hatifnatthormoner" drivna av "nyfikenheten – de vill ut på strövtåg, göra nya upptäckter, ja: nya landvinningar".

Med andra ord förekommer här så kallad otrohet, något som det unga paret diskuterar så ärligt och fördomsfritt de bara kan. Det ena efter den andra knepiga situationen dyker upp, och de vrider och vänder på moralfilosofin och litteraturhistorien med oförtruten energi. Sofismer och visdomar viner kring öronen och nästan allt som hotar att växa till panikångest, elakhet eller hämndlystnad övervinns genom de bådas gemensamma humor.

 

Läs mer: "Den svenska romanens motsvarighet till 'Annie Hall'".

 

Befriande feministisk

Martina är dessutom befriande feministisk och "okvinnlig" i det att hon verkar ge fullständigt fasiken i matlagning, inredning och allmänt pyntande. Och för att vara en roman om känslor och kärlek är "Maken" härligt rationell, full av intressanta moraldiskussioner, intellektuell uppkäftighet och nyttiga tvivel på den tidens (1966–1970) normer och beteenden.

Dess undertitel "En förhållanderoman" är verkligen adekvat, och som Steve Sem-Sandberg skriver i ett fint förord till en av nyutgåvorna tar sannerligen jagberättaren Martina sitt förhållande till Gustav men även sina förhållanden till andra på stort allvar. Sem-Sandberg framhåller också det originella med förekomsten av egoism och halsstarrighet i en kärleksroman. Om tiden skriver han att vad läsaren känner igen "är inte en gången tid, utan bara en annan samtid".

 

Ett luftburet Stockholm

Jajamän. Den tiden, den tiden. Det är direkt hänförande att vandra med Martina och Gustav genom ett annat Stockholm och Sverige där Inge och Sten Hegeler i Expressen rekommenderade en konjak för att stimulera sexlusten och försäkrade att allt är normalt. Där folk läste Per Wästbergs "Luftburen" och tog till sig meningar som "Det fanns bara en otrohet, sade han sig: att inte längre ha något att ge den andra." Vilket inte bara gällde dem som gick i murarskjorta med FNL-märke och rökte majspipa och drack Parador.

Gustav och Martina älskar förvisso varandra, men skiljer sig och blir ihop gång på gång under årens och sidornas lopp. Tidigt för Martina ett resonemang som går ut på att det är "något fel på människor som föredrar att engagera sig i ett hopplöst svärmeri. Någon sorts omognad eller oförmåga att handskas med livets realiteter, med en medmänniska …" "Men det är ju så mycket intressantare att vara olyckligt kär än lyckligt! Och det är ju så mycket estetiskare att vara olyckligt kär än olyckligt gift!".

 

Läs mer: Nina Lekander om Gun-Britt Sundströms översättning av "Hustrur och döttrar".

 

Förnuft och känsla, oförnuft och okänsla och medkänsla. Vilken röra. Att man inte kan vänta sig något förnuft av känslor är en sak. Men känslor är handlingar, något man väljer, menar Gustav och hänvisar till Sartre.

Då blir Martina arg och svarar med Sandemose: "Om vårt förhållande inte är allvar, är det då ett sedligt skämt eller ett osedligt?" och skriver att "man ska sätta sig på sina känslor om man vid en intellektuell analys finner dem olämpliga."

Gun-Britt Sundström. Foto: Dan Hansson / Svd / Scanpix

Noterbart är att den här tidens Stockholm erbjöd helt andra möjlighet för unga människor att bo ihop, flytta isär och flytta ihop igen. Att provbo. När de unga tu ställer sig i bostadskö för studenter till saneringslägenheter är väntetiden ett halvt till ett år! Och det var heller inga problem att hoppa omkring mellan olika jobb för att lätta lite på studielånen.

Inga fejkorgasmer

Apropå sedlighet – när Martina ryggar inför älskaren Arons målmedvetna försök att tillfredsställa henne fejkar hon tufft nog ingalunda några orgasmer. När det begav sig på liknande sätt med Gustav köpte han "kräm" på apoteket, något som Martina betraktar som fusk: "att ta till hjälpmedel skulle ju vara att erkänna att sexuallivet har någon annan uppgift än att tillfredsställa drifter." Föga anande i vilken omfattning sexleksaker av olika slag skamlöst skulle invadera marknaden och sängkamrarna några decennier senare.

 

Läs mer: Jesper Högström rasar mot förordsraseriet.

 

Anyhow måste man ju bara älska författare med ett sådant språkligt handlag, en sådan variationsvridande ordkonstnär.

När väninnan Cilla säger till Martina att hon inte kan få allt, att hon måste välja, låter Sundström Martina svara "Men det är ju inget val, när alternativen i själva verket inte är utbytbara. De är inte kommensurabla enheter överhuvudtaget …". Då kittlar det dödsskönt i språkkistan. Likaså när lägenhet ej blott får betyda våning, utan också "tillfälle att fara", som i frasen "vi tar första lägenhet till Ön" – Gustavs sommarställe som Martina älskar nästan lika mycket som hon älskar pojkvännen. Eller rentav mer än, samvetskvalar hon.

Meanderlika meningar

Vissa gånger är Martina så listig och kringelikrokig att man måste läsa om meningen för att fatta. Hör här: "Om jag säger att jag vill ha dig och handlar så att jag inte får dig så är väl det inte detsamma som om jag säger att jag inte vill ha dig, det är väl en enorm principiell skillnad." Capice?

Om jag avslutningsvis skulle få gnälla lite: lite för lång är nog "Maken" ändå. Och för att vara berättad av en feminist från "lagomvänstern" så citeras förvånansvärt få kvinnliga författare, feminister eller för den delen marxister. Men det gör faktiskt inget.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!