Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kärleken vilar på dåraktiga villkor

Venus de Milo på Louvren i Paris. Foto: TORBJÖRN F GUSTAFSSON / PRESSENS BILD
Hanna Johansson.

För vem är kärleken mest smärtsam? Och varför?

Hanna Johansson skriver om Gillian Rose, Eva Illouz och incels. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Varför gör kärlek ont? Ett elegant svar på den urgamla frågan kan man hitta i filosofen Gillian Rose bok ”Love's work”, publicerad 1995, samma år som hon 48 år gammal gick bort i cancer: ”There's no democracy in any love relation: only mercy.”

Att Rose skrev det där med döden i faggorna är logiskt. Det finns saker man inte kan resonera kring utifrån något slags generell rättvisa, eller rättare sagt: man kan, men det kommer att göra en galen.

Sociologen Eva Illouz skriver, i sin bok med den rättframma titeln ”Därför gör kärlek ont”, att moderna kärleksrelationer innehåller ett motsägelsefullt villkor. Båda könen – Illouz skriver uteslutande om heterosexuella parkonstellationer – måste bete sig som om förhållandet inte redan från början inbegrep en plan om att binda sig. Den som först uttrycker något slags behov, en önskan om trygghet och bekräftelse, förlorar. Det är en ekvation som oftast faller ut till kvinnors nackdel, menar hon, och det är följaktligen för kvinnor som kärleken är som mest smärtsam.

Dålig investering

De som kallar sig incels, män som befinner sig i ofrivilligt celibat, skulle inte hålla med henne. I deras värld är det kvinnorna som har all makt – med ”kvinnor” menas kvinnor som de själva är attraherade av, resten anses i princip inte mänskliga – och om de underlåter att förse män med kärlek, sex eller bekräftelse ska de bestraffas. 

Incels drar det ekonomiska språkbruket kring sex och kärlek till en extrem, misogyn spets. Men sättet att tala om kärlek som en marknad där det finns vinnare och förlorare, investeringar och kapital, är egentligen inte ovanligt. Kanske är det ett desperat sätt att bringa ordning i något orimligt.

För moderna kärleksrelationer innehåller ju ett annat motsägelsefullt villkor, ett som är ännu mer dåraktigt än det Illouz beskriver: att man måste bete sig som om förhållandet inte kommer att ta slut. Vilket det oundvikligen gör, om inte förr så i döden.

Kärlek är alltså en dålig investering, hur man än vrider och vänder på det. Men en stor nåd. 

 

LÄS MER:

På Epsteins Lolita-express saknar kvinnor betydelse 

 

Hanna Johansson är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.