Ingen vill gestalta den borgerliga lyckan

Hoppfullt. Richard Berghs "Nordisk sommarkväll" är något så ovanligt som en helt odramatisk skildring av tvåsamhet.
Foto: OKÄND
Therese Bohman.
Foto: Theo Elias Lundgren

Stillsam kärlek utan bråk döljer nästan alltid något ruttet när den skildras i konsten.

I Kulturens sommarserie om äktenskapet skriver Therese Bohman om en målning som hyllar den enkla tryggheten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Richard Berghs "Nordisk sommarkväll" tillhör den kategori bilder som är så reproducerade att det nästan är svårt att se vad de egentligen föreställer. Kanske är den dessutom lite svår att ta till sig för en samtida betraktare av andra skäl, med sina lager av romantik: mellan mannen och kvinnan, naturromantiken i sommarlandskapet som omger dem, och så det sena 1800-talets nationalromantik. Tydligare än något annat konstverk från tiden har Berghs målning kommit att definiera det nordiska ljuset med sin lätta himmel och sitt gyllene svenska sommarkvällsljus.

Jag har ett minne av att jag såg bilden som barn, tryckt på en pappkartong med servetter, och att jag tyckte att den var vacker, men samtidigt lite stel. Och visst är den det: lite sträng, eller uppfordrande, som en psalm, en fresk. De är raka i ryggarna, mannen och kvinnan som står på verandan i den svenska sommarkvällen och blickar ut över vattnet. Himlen är fortfarande ljus, grönskan är lummig. Men paret på Berghs målning ser lite distanserade ut, både från varandra och från landskapet de betraktar.

Snudd på förskräckta

Nyligen såldes Lena Cronqvists "Trolovningen" för över 11 miljoner kronor på Bukowskis, vilket är nytt rekord för en samtida svensk målning. Den är en parafras på Jan van Eycks "Makarna Arnolfinis trolovning" från 1434, som kanske är den mest kända avbildningen av ett par i hela den västerländska konsthistorien. I Cronqvists version ser det nygifta paret redan ut att vara tyngda av tanken på det äktenskapliga liv som ligger framför dem: bleka och gravallvarliga, snudd på förskräckta. Nu ska de leva tillsammans i nöd och lust. Lusten ser inte ut att vara vad de tänker mest på.

Och nog har de anledning att vara oroliga, om man ser Cronqvists målning som en del i en nordisk tradition av dåliga parrelationer. Som ett olyckligt pärlband genom det senaste seklet går livslögner och förljugna förhållanden skildrade av Strindberg och Ibsen och Bergman och Norén, fram till våra dagars litterära kärlekskrig och skilsmässoskildringar.

Borgerlig lycka

Det är historier som ofta utspelar sig i fina familjer, där bildade människor bråkar som om de satt i parterapi: Analyser av allt det man ogillar hos varandra varvas med rena elakheter, anklagelser om orättvisor och otillräcklighet och frågan om vems fel saker är egentligen (med stor sannolikhet den andres). Det borgerliga grälet är en egen genre.

Den borgerliga lyckan däremot, vem är intresserad av den? Skildringar av harmoniska, privilegierade familjer med väluppfostrade barn och välbeställda föräldrar i lyckliga äktenskap, där ingen bedrar eller blir bedragen, ingen ljuger eller sviker, ingen ens super i smyg? I konstens historieskrivning blir också målningar man kan beslå med epitetet idyll – kurtiserande rokokopar, Renoirs picknickar och pianolektioner, Carl Larssons familjebilder från Sundborn–  ofta ansedda som lite mindre intressanta än sin motsats.

Jolmigt, smörigt och sockersött

För svårast av allt i konsten är kanske att gestalta lyckan. På egen hand är den nästan omöjlig, oavsett om det är i måleri, litteratur eller film. Det blir lätt jolmigt, smörigt och sockersött, eller kanske obehagligt tossigt och livsbejakande, eller bara platt och ointressant. Lyckan är kanske det ämne som det är lättast att misslyckas med, och lättast av allt att håna – eller anklaga för att vara förljugen. I samtiden är de lyckliga fasaderna – livsstilsbloggare och deras instagramflöden, Min helg-artiklar och inredningsreportage – otaliga. Nästan lika vanligt och populärt är att kritisera eller göra sig lustig över dem.

Kanske är en av kvaliteterna med Richard Berghs Nordisk sommarkväll att den befinner sig någonstans mitt emellan: mellan mörker och idyll.

Vanlig reproduktion

Rent bildmässigt är det en komplex målning, en blandning av nationalromantik, renässans och symbolism. Influenser från den italienska renässansen ger den lite stränga, freskliknande känslan och renheten i formerna. Och så finns det drag av symbolism i den, både av det känslomättade stämningsmåleri som var en svensk utlöpare, och av en mer renodlad, kontinental symbolism. Till kompositionen påminner "Nordisk sommarkväll" om Arnold Böcklins berömda "Dödens ö", som i Berghs samtid hängde i reproduktion i många svenska hem, bland andra Strindbergs och Ellen Keys. Bilderna liknar varandra i symmetrin, i träden. Och mest av allt i båten i mitten – som på Böcklins målning är på väg mot den absoluta slutdestinationen.

Den likheten ger "Nordisk sommarkväll" ett ödesmättat drag, men även om paret i målningen står i skuggan, så tittar de mot ljuset – det där bitterljuva svenska sommarljuset, som man i varje sekund vet bara är till låns. Kanske har tillvaron av någon anledning varit jobbig på senaste tiden, men den kommer att bli bättre. Kanske är de inte nykära längre. Kanske har de varken ett hett sexliv eller spännande jobb och karriärer. De har inte ens spännande gräl.

Ett annalkande svek

Istället har de en vuxen, vanlig kärlek. Så vanlig att den ofta är för ointressant att skildra, men samtidigt kanske den typ av kärlek som störst andel människor kommer att få uppleva. Om de har tur. Kärleken som infinner sig efter det passionerade och himlastormande, men som inte förvandlats till dess motsats, till drama och skrik och gräl. Kärleken som i stället blivit till vardag, präglad av respekt och ömhet, där man håller ihop genom allt det som är mörkt i både vardagen och världen, genom stress och sjukdom och ekonomisk oro. En sådan där relation där det, när den skildras i konsten annars, alltid lurar något ruttet: ett annalkande svek, en lögn som väntar på att uppdagas.

Kärleken jag ser i "Nordisk sommarkväll" är inte idyllisk eller okomplicerad, och nog finns det mer än en antydan av melankoli i bilden, men framför allt finns det hopp och värdighet. Det är en anspråkslös och odramatisk skildring av lycka, men nog är det något att vara lycklig över: Att ha någon att stå trygg bredvid och titta mot ljuset tillsammans med.


Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.

Giftas/2

■ Expressen Kulturs sommarserie handlar om scener ur äktenskapet.

■ Den första delen är Jens Liljestrands essä om Ronja Rövardotters föräldrars mardrömslika förhållande.

■ Den andra delen är Therese Bohmans text om den stillsamma borgerliga lyckan.

Du hittar alla texter på expressen.se/kultur.