Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kärlek i samma spår

DA CAPO. Lena Andersson följer upp fjolårets succéroman. Foto: Ulla Montan

Nils Schwartz läser Lena Anderssons nya roman om Ester.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

LENA ANDERSSON

Utan personligt ansvar

Natur & Kultur, 367 s.

De flesta som gillade Lena Anderssons roman "Egenmäktigt förfarande" läste den identifikatoriskt och feministiskt, ivrigt streckande för alla Ester Nilssons smarta repliker och reflektioner om den ansvarslöse konstnären Hugo Rask.

Uppföljaren "Utan personligt ansvar" utspelar sig fem år efter Raskaffärens antiklimax. Nu förälskar sig Ester lika passionerat i skådespelaren Olof Sten som spelar huvudrollen i en pjäs hon har skrivit. Kruxet är bara att han är gift och redan från början förklarar att han inte tänker skilja sig, en försäkran som Ester inte riktigt tror på.

 

Hit- och ditrelationen med Olof pågår i nästan fyra år och innehåller betydligt fler erotiska möten än det enda samlaget i det ettåriga förhållandet med Hugo Rask. Även i den nya romanen duggar de smarta formuleringarna tätt över sidorna, med aforistisk förtätning och välvalda metaforer.

Men om man tillämpar den identifikatoriska och feministiska läsarten också på "Utan personligt ansvar", går det knappast att undvika intrycket av att man läser samma roman en gång till, med Ester lika vanmäktigt strävande efter att få karlsloken dit hon vill.

Läsaren gör därför klokt i att den här gången försöka se på Ester Nilsson med mera kritisk blick, mindre identifikatorisk, mera könsneutral. Det är nämligen inte bara män som uppträder nyckfullt och ansvarslöst i komma-och gå-relationer av det här slaget. Det är ett beteende som har mindre att göra med kön än med makt i ett kärleksförhållande där den ena älskar mindre än den andra, och därmed också har kontrollen över de känslomässiga spelreglerna.

 

Ester Nilsson må sakna förmåga att övertala sina flyktiga älskare att hålla sig till bara henne, men Lena Andersson ger henne i gengäld en närmast totalitär makt över berättarperspektivet. Visserligen omnämns Ester i tredjeperson, men utöver direkta replikskiften, som hon alltid vinner överlägset, är det hennes tanke- och känslovärld som hela tiden står i centrum.

Att Andersson väljer att skriva i tredje person beror givetvis på att hon inte vill förväxlas med huvudpersonen - en strategi som uppenbart har misslyckats i den skvallerlystna offentligheten. Delvis får hon skylla sig själv, hon kunde ju ha utnyttjat den allvetande berättarpositionen till att skriva något annat än rena partsinlagor i civilmålen mot Hugo Rask och Olof Sten.

 

Ingen av dem har en chans mot den verbalt hyperbegåvade och logiskt stringenta Ester, den rationella retorikens svenska mästarinna, i all synnerhet som de knappt får en vettig syl i vädret. Effekten av denna ojämlika replikfördelning och intellektuella nivåskillnad blir givetvis att Esters hjälplösa förgapning i de bägge männen framstår som fullständigt obegriplig - båda är dessutom gamla nog att kunna vara hennes far.

Att den förblindande passionen och den intellektuella analysförmågan inte sitter i samma båt är visserligen en av de mänskliga motsägelser som följer av att våra organ inte är samlade på samma ställe i kroppen. Jag ifrågasätter inte den kluvenheten mellan hjärta och hjärna.

 

Men när någon av Esters många väninnor försöker antyda att hon är offer för sina egna livslögner, är det förstås en tanke hon redan har tänkt utan att se det som upptakten till ett handlingsalternativ, förrän alltför sent. Hon drömmer om ett lyckligt monogamt samliv med de män hon förälskar sig i - ett liv utan ömsesidigt avskärmande barriärer - men hon har missat två grundförutsättningar.

En notorisk "diskursanalytiker" - ett ord som Ester använder, fast inte om sig själv - skulle dekonstruera varje relation till verbala rester av en kärlek som smulas sönder i en köttkvarn. Och hennes dröm om det utopiska parförhållandet har bara en dimension - rummets. Trots att det är tiden som är all kärleks prövosten.

Sågar jag alltså romanen? Inte alls. Jag läser den med en kritisk blick som jag tror att Lena Andersson medvetet har räknat in i tolkningsscenariot. Hennes romaner kommer att bli klassiker, bestående långt efter att skvallervågorna har ebbat ut.

 

Följ Expressen Litteratur på Facebook – där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!