Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Kärlek i leran

Catherine Earnshaw blickar ut över hedarna i Andrea Arnolds Wuthering heights.

Andrea Arnolds filmatisering av Wuthering heights är den mest fysiska och jordnära hittills.

Johan Wirfält reser till Brontëland i Yorkshire och möter engelsmännens religiösa naturdyrkan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

YORKSHIRE. Yorkshires klimat har mytiska kvaliteter. En kall förmiddag i slutet av januari vältrar sig seg dimma ner genom de nordengelska dalgångarna. Den kyliga fukten sticker i huden och äter sig in i bergskedjan Penninernas sluttningar. Det är som om någon uråldrig jätte vaknat till liv uppe på hedarna och långsamt gäspat ur sig frätande morgon­andedräkt.

I sänkorna dröjer dimman ofta kvar till lunchtid. Tre-fyra mil väster om Leeds, på kyrkogården i Haworth, sveps mossiga gravstenar i ett kyligt dis samtidigt som klockorna ringer ut söndagsgudstjänsten.

- Det är riktigt Wuthering-väder i dag, flinar Peter Mayo-Smith, kyrkoherden.

Han huttrar och fäller upp kragen på sin jacka. Den som sett senaste filmatiseringen av Wuthering heights, (Svindlande höjder) regisserad av Andrea Arnold och på biograferna sedan i fredags, vet vad han menar.

I filmen blir Emily Brontës romanklassiker en kamp mot naturen lika mycket som en berättelse om bitter kärlek. Catherine och Heathcliff, knappt tonåriga, kravlar sig genom myrar och stretar över regntung hedmark. Men de leker också i leran.

Det är blött, rått och vackert, en övning i fysisk uthållighet.

Genom att så konkret trycka ner handlingen i Yorkshires gyttja lyckas Andrea Arnold säga något fundamentalt om hur jävligt livet kunde vara här i trakten för två hundra år sedan.


Haworths kyrka ligger i utkanten av byn. De äldsta gravstenarna på kyrkogården är från mitten av 1700-talet, men ingen vet hur många som är begravda här.

- En del tror att det är 40 000, andra 60 000, säger Peter Mayo-Smith.

För 192 år sedan började en av hans föregångare sin anställning i församlingen. Den irländske prästen  Patrick Brontë  kom till byn som ny kyrkoherde våren 1820. Med sig hade han sina döttrar - trion som skulle bli den anglosaxiska litteraturhistoriens mest berömda författarsystrar: Emily,  Charlotte  och  Anne .

Patrick Brontë visste att han skulle få mycket att göra. Snittåldern på Yorkshires landsbygd var i 1800-talets början jämförbar med den i Londons slum. Folk förväntades inte leva längre än till 25-årsåldern, vartannat barn dog före sin sexårsdag. Det var i den miljön som Emily Brontë skrev ­Wuthering heights. Från hemmet i prästgården - en victoriansk stenbyggnad som i dag är museum med världens största Brontëarkiv - hade hon utsikt mot kyrkan och begravningsplatsen på ena sidan och hedlandskapet på den andra.

På samma sätt uppstår spänningen i Wuthering heights, både i Brontës bok och Andrea Arnolds film, i en sorts dynamik mellan kultur och natur. När Catherine lämnar den passionerade Heathcliff för Edgar Linton, en skör och behärskad aristokrat, flyttar hon in i herrgården Thrushcross Grange. Lugnet och den kringskurna vardagen i slottsalarna blir en skarp kontrast mot det fria livet på hedarna.


Marianne Thormählen är professor i engelska på Lunds universitet, och har de senaste 20 åren forskat på systrarnas Brontës romaner. Landskapet var "kolossalt viktigt" för dem, säger hon. De mest intressanta passagerna i boken är just de ställen där Catherine längtar bort från den högborgerliga tryggheten, säger Marianne Thormählen:

- Den dödssjuka Catherine yrar om hedarna och de fåglar som häckar där, medan hon ser på fjädrar som fyller hennes huvudkudde. Det är starkt. Naturen i Wuthering heights skulle man kunna skriva en hel bok om.

På Haworths kyrkogård stannar en grupp östeuropeiska turister för att fotografera en gravsten från mitten av 1800-talet innan de fortsätter mot Brontëmuseet.

- En genomsnittlig dag tar vi emot minst fem busslaster. Och då pratar jag bara om turisterna från Japan, säger Peter Mayo-Smith.

Han hoppas att turistströmmen ska bidra till upprustningen av kyrkan. Taket läcker, det är svinkallt under gudstjänsterna och om kyrkan inte renoveras i år måste den stängas. Den lilla församlingens belägenhet har under vintern blivit en riksnyhet, och samma söndag som jag besöker Haworth uppmanar Guardian i en ledare sina läsare att skänka pengar till kyrkan.


Numera är byn där Brontësystrarna växte upp en litterär vallfärdsplats. Haworths turistbyrå talar om hundratusentals, kanske närmare miljonen, besökare senaste året.

På bygatan, en trång kullerstensbacke omgiven av gulliga små tvåvåningshus, är författarsyskonen ständigt närvarande. Porträtt hänger förstås i bokhandelns fönster, och turistbyrån är fylld av guideböcker till "Brontëland". En av pubarna skryter med "Brontë Belly Busters" på menyn.

Till och med det lokala taxibolaget är döpt efter familjen Brontë.

Men det är inte bara bokturister som söker sig hit. Yorkshires vischa har varit en avfolkningsbygd sedan den industriella revolutionen, men under 00-talet har trenden vänt. Medelålders par och välbeställda pensionärer flyr från storstadsstressen i Leeds, Bradford och Manchester - ut på landet, närmare naturen. Nästan 1 000 nya hem ska byggas i Haworth den kommande 15-årsperioden.

Utanför kyrkan får Peter Mayo-Smith sällskap av John Huxley, gladlynt ordförande i Haworths kyrkoråd. Många bybor oroar sig för att lantidyllen håller på att förstöras, och sedan i höstas driver John Huxley kampanj mot nybygget.

- Det här är den bäst bevarade byn i hela södra Penninerna. Det är en trevlig plats att leva på, många vill bo här. Men fortsätter det så här kommer Haworth att förlora sin karaktär, säger han.


Någon månad senare tar jag en fika med Andrea Arnold i London. Hon tänkte först filma Wuthering heights runt Haworth, berättar hon. Men de Yorkshirelandskap hon sett framför sig när hon läste Emily Brontës bok fanns inte där.

- På Emilys tid var det mycket vildare. Området har förändrats väldigt mycket sedan den industriella revolutionen. Det är inte så avskilt längre, det finns inte gårdar i bergen som ligger så högt och isolerat som den jag ville ha i filmen.

Hon bestämde sig för att spela in norrut i stället, i den mer orörda nationalparken Yorkshire Dales. Ett ensligt hus i en slänt vid sidan av Penninska vandringsleden fick bli gården där Catherine och Heathcliff tillbringar sina tonår tillsammans. Jag besöker det själv på en fotvandring, en stor säng och lite annan rekvisita finns kvar i annars tomma rum. På fönsterkarmen står "Catherine" och "Heathcliff" inristat.

För Andrea Arnold, precis som för Emily Brontë, representerar hedarna frihet. Hon växte upp i Dartford sydöst om London, men har åkt till Yorkshire med kompisar sedan hon var i 18-årsåldern.

- På den tiden stack vi ut på milslånga promenader utan ordentliga kläder och skor. Ibland gick vi vilse, fick gå över bäckar där det inte fanns vadställen eller blev jagade av får. Sedan hittade vi tillbaka, satte oss på puben och drack och sjöng. Och så samma sak igen nästa dag. Det var som ett äventyr, fantastiskt, säger Andrea Arnold.

Jämfört med tidigare filmatiseringar är hennes version av Wuthering heights fysisk och frustande. Filmen är fotograferad i närmast kvadratiskt 4:3-format, och kameran rör sig tätt inpå skådespelarna, långt nere i gräset och de leriga våtmarkerna. Att titta på Wuthering heights känns ibland som att närstudera ett av de där träningspassen i myrlöpning som svenska längdskidåkare brukar ägna sig åt på sommarhalvåret.

- Naturen har varit närvarande i alla mina filmer, även de som utspelar sig i städer. Men i Yorkshire kunde jag verkligen gräva ner mig i hur det var att leva under sådana omständigheter. Det var ett liv som verkligen var på gränsen, som formades av vinden och regnet. Och eftersom folk gick överallt var de mitt i det hela tiden, säger Andrea Arnold.


Kanske har John Huxley, kyrkorådmannen som kampanjar mot nya bostäder, rätt. Svenskar sägs vara ett naturdyrkande folk, men jag har sällan sett människor bli så entusiastiska av öppna landskap som engelsmän. I vår visar David Hockney, född i Bradford och så nära en brittisk nationalkonstnär man kan komma, nya verk på Royal Academy of Arts i London. En hel våning på museet är vigt åt hans landskapsmåleri, det är oljor i kolossalformat som i sprittande färger avbildar årstidernas växlingar på Yorkshires landsbygd.

När jag kliver in på Royal Academy något kvarter från Piccadilly Circus inser jag att konstmuseet har förvandlats till en plats för vördnad av naturen. David Hockney målar Yorkshire i dess mest mytologiserade form. Det är inte nödvändigtvis Brontëland han avbildar - Hockney är mer intresserad av träden och ängarna i grevskapets östra delar. Men känslan är densamma, en nästan religiös tro på naturen som frihetens hem.Att besöka museet känns mer som att gå in i en katedral än en konstutställning.

Kanske är det dags att uppdatera bilden av England?

Få saker är så typiska för det här landet som Haworths lantliga bygata, med sina låga hus och röda telefonkiosker. Men inget känns heller mer urengelskt än att längta till hedarna som omger den där lilla byn.


JOHAN WIRFÄLT