Karl Ove Knausgård. Foto: Christina Ottosson
Karl Ove Knausgård. Foto: Christina Ottosson

Karl Ove Knausgård: Min kamp, del 1-3

Publicerad
Uppdaterad
I dag kommer andra delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp på svenska. Nils Schwartz har läst de fem hittills utkomna delarna på norska.
En vinterdag 2008 bestämmer sig den 39-årige norske författaren Karl Ove Knausgård – med två uppmärksammade romaner bakom sig – för att det får vara slut med uppdiktade berättelser. Nu är det bara verkligheten som gäller, och den verklighet han känner bäst är hans eget liv, det som varit och det som pågår. Han skrider omedelbart till verket och föresätter sig att skriva tio sidor om dagen, så mycket han hinner mellan sina familjeplikter som trebarnsfar.

Knausgård framställer det som om han just har uppfunnit hjulet, och rullar på gör det mycket riktigt i rasande fart, även om ett nyckelbensbrott i samband med en fotbollsmatch senare på våren gör att han måste sänka sitt dagliga pensum till fem sidor.

Vid det laget har Lars Noréns En dramatikers dagbok kommit ut i Sverige och vållat debatt, avlösande rabaldret efter Maja Lundgrens Myggor och tigrar hösten 2007. Det tycks inte ha fått Knausgård att betvivla det unika i sitt skrivprojekt, till synes döv och blind för vad som pågår i den svenska litterära offentligheten.
Den borde han annars vara ganska förtrogen med, eftersom han levt i Sverige sedan 2002, de första fyra åren i Stockholm, sedan i Malmö där han ännu bor med sin svenska fru Linda och deras tre barn, som har hunnit bli 6, 4 och 2.

Att Knausgård inte nämner några förebilder eller ens paralleller till sitt work in progress är rätt typiskt för hans motsägelsefulla personlighet, pendlande mellan hybris och självförklenande. Efter några månaders skrivande blir det dock uppenbart både för honom och hans förläggare, att även om den självbiografiska uttömningen i sig inte är unik, så tenderar omfånget av verket i kombination med skrivhastigheten och den dristiga utgivningstakten ändå att bli något rätt enastående i litteraturhistorien.
Knausgård ger nämligen ut sin roman – som han trots allt kallar den – som ett slags mammutföljetong i sex böcker, med den (onödigt ironiska) titeln Min kamp. De första tre delarna – sammanlagt drygt 1 400 sidor – publicerades med månadslånga mellanrum i höstas, och de tre avslutande kommer bok för bok att ges ut under våren, så att hela verket till slut omfattar cirka 2 700 sidor.

Såvitt jag förstår hade Knausgård inte ens skrivit klart den sista delen, när den första redan var ute, hyllad av en samstämmig kritikerkår, belönad med Bragepriset (norska August), nominerad till Nordiska rådets litteraturpris och rimligt nog ifrågasatt av författarkollegan Jan Kjærstad (se DN 13/1).
Hela företaget påminner förstås om Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, även om skriv- och utgivningstakten är mycket snabbare, meningsbyggnaderna inte lika intrikata, författarjaget aldrig dolt i andra gestalter, och nuet alltid närvarande som replipunkt till tiden som flytt. Det författarna har gemensamt är det fotografiska minnet, sådant det aktiveras och bildsätts av de andra sinnena.

Knausgård nämner dock aldrig Proust – åtminstone inte i de första tre delarna. Som enda förebild anger han som hastigast den norske diktaren Olaf H Hauges (1908-1994) postumt utgivna dagbok, förd under 70 år, 3 000 sidor lång. Det han inspireras av hos Hauge är den skoningslösa uppriktigheten, både i synen på det egna jaget och på människorna som passerar revy i hans liv på längre eller kortare sikt.
Men Hauge publicerade ju aldrig sina oförblommerade åsikter om andra medan han levde – Knausgård får räkna med att stå ansikte mot ansikte med en och annan som kan känna sig kränkt, låt vara att han lever ganska skyddad i sin sydsvenska exil. (Fast det finns även ett antal svenska intellektuella som en sen kväll på krogen kan tänkas ha synpunkter på hans skriverier.)

Protester mot boken har bland annat framförts av 14 släktingar i form av ett öppet brev i tidningen Klassekampen (närstående Knausgårds förlag Oktober). Till undertecknarna hör dock inte hans äldre bror Yngve, som har designat böckernas omslag.
Att bröderna håller ihop – om än oense i detaljer – har sin förklaring. Den som kommer värst ut i boken är deras far, den respekterade läraren som skilde sig från deras mor i 40-årsåldern och sedan ägnade de sista 14 åren av sitt liv åt att systematiskt supa ihjäl sig, tills han slutligen lyckades och hittades död i yttersta sönderfall hemma hos sin mor, där han barrikaderat sig mot omvärlden.

Ett av de starkaste partierna i Min kamp så här långt är berättelsen i den första delen om hur bröderna städar upp förödelsen i farmoderns hus – hon själv lätt dement – inför begravningen av fadern. Av skäl som han inte förstår drabbas Karl Ove av gråtanfall av samma slag som retade gallfeber på fadern när denne befann sig i sin krafts dagar.

Det mörkaste i porträttet av fadern är inte hans målmedvetna undergång i alkoholen, utan hans sadistiska utövande av sin fadersauktoritet medan han ännu var en nykter och respektabel man, aktiv i kommunpolitiken. Med slag och bitande hån förnedrar han sina båda söner, av vilka Karl Ove med sina utstående tänder, sitt talfel och sin gråtmildhet är ett särskilt tacksamt offer för hans koleriska utbrott och utstuderade bestraffningar.
Fadern är den onda genius som går igen, explicit eller implicit, genom denna berättelses första 1 400 sidor. ”Ett liv är enkelt att förstå, de faktorer som bestämmer det är få”, skriver Knausgård i andra delen. ”I mitt var det två. Min far och och det att jag inte hade hört hemma någonstans.”

Den tredje delen är berättelsen om barnet Karl Oves skolår på ön Tromøya utanför Arendal på den norska sydkusten, en utåt sett tämligen ordinär utvecklingsprocess – pojkäventyr, fråga chans på flickor, idrottsträning, popmusik, porrtidningar, resor till släktingar, julfirande, läxläsande. När han är femton flyttar familjen från ön till den större staden Kristiansand några mil västerut längs kusten, där fadern har fått en lektorstjänst.

Merparten av barndomsberättelsen är en ren uppvisning av det fotografiska minnets fenomenala förmåga att i minsta triviala detalj återskapa människor, miljöer och tidsmarkörer, och den skulle ha framstått som ett självändamål – en redovisning för redovisningens skull – om inte rädslan för faderns oberäknelighet hela tiden underminerar den skenbara tryggheten i minneskavalkaden, likt en nervös darrning i kamerahanden. I Knausgårds livsdrama framstår fadern som Stengästen.

Inte för att Knausgård utger sig för att vara någon Don Juan – sexualiteten tillhör inte de intimsfärer som han fläker ut, åtminstone inte så här långt i berättelsen. I den andra delen som i allt väsentligt handlar om hans år i Sverige – dit han sökt sig för att vistas i något som är annorlunda än Norge men ändå nästan lika – avslöjar han visserligen intima detaljer i samlivet med den älskade Linda, men det är emotionella konflikter som utspelar sig i andra rum än sängkammaren.

I den här delen ger han för övrigt en mindre smickrande, men – måste jag medge – både rättvisande och skrattframkallande bild av det svenska samhällets konformitet och konflikträdsla. Man förstår att Knausgård trivs med att inte riktigt finna sig till rätta här – det utanförskapet passar hans mentalitet som handsken om handen.

När jag sida efter sida läser mig igenom denna i det stora hela inte särskilt uppseendeväckande livshistoria – med en liknande erfarenhet av att växa upp i ständig rädsla för en kolerisk far och att som målvakt bara kunna kasta mig åt ett håll  – kan jag inte låta bli att tänka på Knausgårds landsman Kjeld Askildsen, vars samlade verk ryms på samma sidantal som de båda första banden av Min kamp.
Men jag inser att jämförelsen är orättvis. Det finns ett sådant sug i Knausgårds hypnotiskt flödande, rytmiskt strömmande utförlighet – där inget te kokas utan att hela tillredningsproceduren noteras – en så fåfäng livsnärvaro, en sådan ambition att bokstavligen försöka skriva sig in i existensens kärna, att jag absolut måste läsa också de tre återstående delarna. Och bli precis så besviken som jag förtjänar, när den Peer Gyntska löken är färdigskalad.

I sin monomana egocentricitet ger mig Knausgårds bok en förnimmelse av ännu skälvande och oförlöst liv, något som både är oförutsägbart och determinerat, något som pågår och förändras och där varje sammanfattning är ett jagande efter vind.
Den som läser den underbara skildringen av hans första dotters födelse, kommer att förstå precis vad jag menar.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag