Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Karl Ove Knausgård gör comeback med ny roman

Karl Ove Knausgård.Foto: Thomas Wågström / Oktober forlag
”Morgenstjernen”.Foto: Oktober forlag
Jens Liljestrand.Foto: OLLE SPORRONG

Nio år efter ”Min kamp” gör Karl Ove Knausgård comeback som romanförfattare.

Jens Liljestrand läser en spretig, organiskt växande roman om vardagsmänniskor i apokalypsens tidevarv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Så ska vi ta tåget till Malmö, så ska vi köra hem till vårt hus och hela vägen ska jag njuta, verkligen njuta av tanken att jag inte längre är författare.”

Det var nog få som lät sig luras av den berömda slutmeningen i ”Min kamp”. Men faktum är att Karl Ove Knausgård, sedan han avslutade sitt mastodontprojekt 2011, har hållit sig borta från romankonsten och i stället flitigt producerat essäer, reportage, antologier och andra dokumentärt hållna texter, visserligen präglade av samma litterära ambitioner och personliga hållning som hans tidigare verk, men utan de enorma anspråken från ”Min kamp”.

Först nu, nio år senare, är Knausgård tillbaka med en roman, dessutom i det stora formatet. Tegelstenen ”Morgenstjernen” markerar en återkomst till berättandet och är på många plan en nyorientering av ett författarskap som redan räknas till ett av världens mest betydande.

Karl Ove Knausgård mottar Expressens Björn Nilsson-pris 2016.Foto: SVEN LINDWALL

Det viktigaste om än kanske mest banala först: ”Morgenstjernen” är inte en roman om Karl Ove Knausgård. Den som förväntar sig en autofiktiv berättelse om författarjagets öden och äventyr sedan det sensationella internationella genombrottet för tio år sedan lär bli besviken.

Tvärtom är det som om han medvetet har försökt slita sig loss från den egna personan genom att skapa en polyfon roman uppdelad på nio berättarjag, som bär fram romanen i varsamt interfolierade partier.

Samtidigt, och det är ett dilemma, har alla dessa nio stämmor ärvt drag av den Karl Ove som vi lärt känna i ”Min kamp”. Här är alltså universitetsprofessorn Arne, som försöker curla en psykotisk och manisk konstnärsfru (ett välbekant tema hos författaren). Här är prästen Kathrine, som grubblar över Gud och religionen och är engagerad i nyöversättning av Bibeln (Knausgård konsulterade i nyöversättningen av den norska Bibeln till bokmål). Här är nattsköterskan Turid som jobbar på ett mentalsjukhus med onanerande och ibland våldsamma patienter (och i femte bandet av ”Min kamp” berättar Knausgård ingående om sin ungdoms brödjobb inom psykvården). Här är den svenska kompisen – ”Nej men, tjena gubben!”– som ringer upp mitt i norskan (i en dialog som borde ha korrekturlästs av ett par barmhärtiga svenska språkögon för att undvika grodor i stil med ”Snälla, inte säg att du vil ha dem för dig själva!”)

Och så vidare. De nio stämmorna känns ofta mest som nio buktalardockor i författarens knä och tillåts bara i enstaka fall utvecklas till mer helgjutna karaktärer.

Men så har vi då själva berättelsen, som utspelas under några glödheta dagar i slutet av augusti då en ny, väldig stjärna plötsligt stiger upp ur havet. Däggdjur, fåglar och insekter löper amok, folk får hallucinationer, hjärndöda väcks till liv.

Vissa partier är ren underhållningslitteratur.

Ett förebud? Och i så fall om vad? Och har det hela något samband med det bestialiska ritualmordet på några av medlemmarna i ett av Bergens mest notoriska satanistgäng, tillika musiker i ett ”extremt death metal-band”?

Men det här är ju på lek, slår det mig när jag upptäcker att boken är – mwoahaha! – diaboliska 666 sidor lång. Han lattjar bara. Ja, Karl Ove Knausgård leker i sin nya roman, det är ett lustfyllt projekt som stretchar och skakar loss de litterära musklerna efter den autobiografiska tvångströjan. Vissa partier är ren underhållningslitteratur, som det nästan parodiska porträttet av kriminaljournalisten Jostein, degraderad (!) till kulturjournalist, och hans fyllekåta odyssé längs med Bergens vattenhål.

Andra avsnitt känns som pastischer på skräck-, sf- eller fantasygenrerna, kanske inspirerade av filmer som ”Melancholia”, ”The Blair witch project” eller varför inte Tove Janssons klassiker ”Kometen kommer”. Här finns också de sedvanliga filosofiska utvikningarna (Nietzsche! Kierkegaard!), en vandring genom dödsriket med inslag från såväl grekisk som fornnordisk mytologi och den i Knausgård-sammanhang smått obligatoriska och tyvärr dödligt ointressanta insprängda essän.

Det är med andra ord en mångtydig roman som till synes oplanerat, närmast organiskt förgrenar sig ut från de redan etablerade stråken i Knausgårds författarskap, och jag skulle nästan vilja kalla den misslyckad om det inte vore för det brännande, apokalyptiska skenet i dess kärna. 

De lever vidare, som om undergången är något vi bara måste vänja oss vid, något som inte angår oss.

För här finns hans mästerskap, i kontrasten mellan det metafysiska och det prosaiska, mellan kosmos och den välbekanta norska vardagen. Morgonstjärnan – som kanske också är en aftonstjärna? – är en strålkastare som obarmhärtigt belyser en civilisation som störtar fram mot katastrofen. Romanfigurerna är märkligt oberörda av det historiska naturfenomen de bevittnar, konstaterar bara förstrött den främmande himlakroppen och den extrema hettan innan de fortsätter som vanligt, super sig fulla, är otrogna, tjafsar med sina arbetskamrater, förmår sina barn att sluta bråka om vem som har tagit laddarsladden till IPaden, slickar ketchup och räksallad från fingrarna och messar medan de skiter.

De lever vidare, som om undergången är något vi bara måste vänja oss vid, något som inte angår oss. Lysrören som tänds vid stängningsdags.

Karl Ove Knausgårds återkomst till romanen är ingen bländande uppvisning, inget fulländat hantverk, och tur är kanske det. I stället har han gjort comeback med en spretig och vildvuxen bok som befäster särarten hos en författare – ja, en författare, trots alla utfästelser – som mer än någon annan i samtiden verkande skandinav har blivit en litterär fixstjärna. Nyckfull, sprakande, ensam i sitt slag.

 

ROMAN

KARL OVE KNAUSGÅRD

Morgonstjernen

Oktober, 666 s.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.