Karin Olsson

Wingårdhs betonghus är inte bara en estetisk fråga

Gert Wingårdh inne i Liljevalchs+, en kommunal konsthall på Djurgården i Stockholm.
Foto: STEFAN JERREVÅNG/ TT / TT NYHETSBYRÅN

Karin Olsson om den omtalade utbyggnaden av Liljevalchs.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. Gert Wingårdh ”älskar betong” får vi veta i utställningen ”Den grå massan”. Den finns i Liljevalchs nya tillbyggnad – ritad av Wingårdh i samarbete med Ingegerd Råman – i sig ett mästarprov på vad man kan göra med materialet. 

Alla som avfärdat huset som ”betongbunker”, ”parkeringshus” och ”årets fulaste byggnad” kan inte ha sett de 166 glaslanterninerna i taket. Ljusflödet är skirt, närmast magiskt. Betong kan vara tungt och brutalt, men också lätt och lent. Nittonhundratalets arkitekter har varit hängivna den tåliga och flexibla betongen av en anledning.

Debatten om Stockholms nya museibyggnad Liljevalchs+ är ett vildsint avbrott i ett annars trångt estetiskt samtal. På det stora hela bör den välkomnas.

Men varför handlar diskussionen ingenting om hållbarhet – en vecka där IPCC:s klimatrapport krossat alla eventuella tvivel om klimatkrisens akuta allvar? Och en sommar där framtiden för Cementa på Gotland och företagets miljöpåverkan på bland annat grundvattnet varit en följetong?

Liljevalchs+ exteriört.
Foto: Foto: Stefan Jerrevång / TT

Samma Gert Wingårdh som älskar den ”ärliga” betongen har på sitt framstående arkitektkontor gått i bräschen för att bygga i trä. Kontoret utgår nu från trä som stommaterial i nya projekt om inte kunden kräver något annat. Man har till och med ritat två åttavåningshus i Sundbyberg i trä.

Förra året fick Wingårdh priset ”Träflugan” för sina ambitioner. I intervju efter intervju kan man läsa om att han anser att bara material som har lågt koldioxidutsläpp kommer att ha en plats i framtida arkitektur. 

Och dit hör i dag inte betongen, som görs av berg, grus och cement där huvudråvaran är kalksten. Tillverkar man ett ton cement får man ett ton koldioxid, grovt räknat. Visst existerar det cement där man har fått ner de skadliga bieffekterna och det finns möjligheter att fånga in och lagra koldioxiden, men det går inte att hymla om cementframställningen som ett av världens stora klimatproblem.

Industrin orsakar 2,6 miljarder ton koldioxid per år, motsvarande runt sju procent av de globala utsläppen. Personbilar utgör cirka 8 procent.

Febril teknikutveckling pågår för att minska utsläppen, men det är extremt dyrt och svårt. Någon ”grön betong” i ordens sanna bemärkelse är ännu svårt att tala om. I Bill Gates ”Så undviker vi klimatkatastrofen” (Albert Bonniers, 2021), uppehåller han sig vid cementen som ett av de tuffaste områdena att klimatanpassa.

Jag läser de närmast pornografiska skildringarna av den komplicerade byggnaden.

Det borde i dagens läge vara självklart att fråga Gert Wingårdh lika mycket om klimatavtrycket som om estetiken. 

Samtidigt som jag gläds över att huvudstaden har fått Liljevalchs+, en maffig kulturinstitution som kommer möjliggöra starka utställningar och inlån av framstående konst, kan jag inte förneka en känsla av olust.

Jag läser de närmast pornografiska skildringarna av den komplicerade byggnaden som gjutits på plats. Bara de främsta gjutarna har anförtrotts det ovanliga projektet. Hundratals och åter hundratals betongbilar har körts in på Djurgården, i exakt rätt tid och i jämn takt, för att processen ska lyckas. Ambitionen har varit perfektion. Minsta skiftning i betongytorna har inspekterats av en sträng arkitekt.
Huset som i färdigt skick ser så skenbart enkelt och asketiskt ut rymmer en byggnadsteknisk virtuositet. Det är i sanning imponerande.

Kanske kan man se Liljevalchs+ både som ett stolt monument över den mänskliga kreativiteten och ett hus av hybris. Rentav ett slags mausoleum för det ohållbara samhället.

Karin Olsson är kulturchef på Expressen.

Hon kallades ”lilla grönstrumpan”

https://embed.radioplay.io?id=87565&country_iso=se

SVT:s globala klimatkorrespondent Erika Bjerström gästar Expressens mediepodd. Kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind analyserar även miljonregnet över Hannah och Amanda och DN:s penisfixering.