Karin Olsson
I veckan släppte NSA, FBI och CIA en gemensam rapport om att Vladimir Putin gett order om påverkan av presidentvalet till Trumps fördel. Metoderna var mejlhackande av Clinton och hennes stab för distribution via Wikileaks, avlönade trollarméer och mobilisering i ryska myndigheter.
Men Trump twittrar i uppskattande ordalag om Julian Assange och talar om de framtida goda relationerna med Ryssland. Underrättelserapporten viftar han bort. Det är närmast ofattbart att USA har hamnat här.
Samtidigt vet vi att även Sverige är utsatt för ökad rysk aktivitet. Nu har också den första akademiska undersökningen i ämnet presenterat sina resultat i den vetenskapliga tidsskriften Journal of strategic studies. Det är Utrikespolitiska institutets forskare och Rysslandschef Martin Kragh och Sebastian Åsberg, som har studerat den formella diplomatin och strategierna för ökat ryskt inflytande i form av opinionsbildning och desinformation. Bland annat har de gått igenom innehållet i den statliga ryska nyhetstjänsten Sputniks tidigare svenskspråkiga edition, som under sitt första år publicerade nästan 4 000 artiklar.
De analyserar också värddjuren för spridande av Putins världsbild. Det handlar främst om högerextrema plattformar, som Svenska motståndsrörelsens, och olika vänsterforum. Aftonbladet Kultur pekas ut som den viktigaste vänsterkanalen för det pro-Kremlska perspektivet. Under 2014 publicerade kultursidan mer än 30 artiklar, som enligt studien gick i linje med "Putins berättelse". Som att fascister var den drivande kraften i ukrainsk politik och att folkomröstningen på Krim speglade "folkviljan" att tillhöra Ryssland. Åtminstone tre återkommande skribenter på kultursidan uppges vara aktiva i Kreml-lojala sammanhang i sociala medier. Banden mellan Wikileaks, inte minst dess ryska förgreningar, och Aftonbladets kulturredaktion, tas också upp.
Inte så värst mycket av just detta är egentligen några nyheter. Det har varit svårt att undgå att Aftonbladets kultursida ofta låtit som ryska propagandister. Expressen Kultur har framför allt tack vare skribenten Magnus Ljunggren, professor emeritus i rysk litteratur, sedan 2010 envist uppmärksammat dessa tveksamma band och reflexer. Men Nordens största tidning, med Åsa Linderborg som kulturchef, har inte bekymrat sig över att man agerat som Putin-press. Jag undrar om det i dag, i dessa sorgliga Trump-tider, känns lika fräsigt radikalt att låta som en kanal för Kreml?
Karin Olsson är kulturchef på Expressen