Karin Olsson
IN MEMORIAM. I Danmark var han en hjälte. Häromåret deltog jag i ett panelsamtal i det danska riksdagshuset om yttrandefrihet. Det var 30 år sedan Salman Rushdies ”Satansverserna” gavs ut; namnkunniga förläggare och skandinaviska kulturpersonligheter var på plats. Men stjärnan, det var Lars Vilks. Besökarna ville ta selfies och ropade Lars! Lars!
För en svensk, van vid en kulturoffentlighet som tycktes hålla för näsan så fort den behövde försvara hans yttrandefrihet, var det fascinerande att bevittna.
Evenemanget på Christiansborg bevakades av ett stort antal tungt beväpnade vakter. Bara tre år tidigare hade Vilks varit måltavla vid terrordådet mot Krudttønden i Köpenhamn, som skördade två liv. Den gången klarade han sig. Liksom när två bröder försökte sätta eld på hans hus, eller när ”Jihad Jane” planerade en mordkomplott mot honom.
När Lars Vilks tecknade profeten Muhammed som rondellhund 2007 beseglades resten av hans liv. Fatwan tvingade fram en tillvaro under rigorösa säkerhetsåtgärder, med livvakter som ständiga följeslagare. Han tilläts inte ens leva tillsammans med sin fästmö de sista åren, då polisen vägrade lägga resurser på deras samliv.
På alla hjärtans dag i år skrev Lars Vilks själv på Expressens kultursida: ”Ett livvaktsskydd ska erbjuda skyddspersonen ett någorlunda normalt liv. Maj och jag befinner oss långt därifrån.” Detta är en skamfläck.
Men kanske är det betecknande för hur Sverige såg på Vilks. Han tolererades på nåder.
Det sorgligaste med Lars Vilks historia är att islamisterna vann.
Lars Vilks själv tycktes förhålla sig till cirkusen runt hans person med viss distans, ibland till och med roat. Han var ett slags skälm i konstvärlden, en nyfiken retsticka som aldrig gav sig. Som filosofie doktor i konstvetenskap betraktade han förloppet genom sina teoretiska glasögon – alltihop var en del av konstverket han skapat. Vilks hängde på vart än rondellhunden tog honom, även om det var långt ut på högerkanten.
Han gjorde det inte lätt för sig. Hur många andra offrar hela sitt normala liv och sin ställning för konsten?
Innan rondellhunden var Lars Vilks mest känd för Nimis, hans svartbygge till skulptur i Kullabergs naturreservat, som påbörjades 1980. Den byråkratiska processen adderade för varje beslut och överklagande laddning till det spektakulära bygget av drivved. Som störst var det över hundra meter långt och på sina ställen 25 meter högt. Ett populärt utflyktsmål – typiskt skånskt nonchalant mot makten. På den tiden var Vilks närmast folkkär, sinnebilden av en egensinnig konstnär.
Den kände danske karikatyrtecknaren Kurt Westergaard sa en gång till Vilks med ett snett leende: ”När jag en dag ligger på sjukhuset kommer jag in i det sista att alltid ha en person sittande vid min sida.” Även Vilks förstod att han antagligen skulle behöva ha livvaktsskydd till livets slut. Så blev det också, två poliser dog med honom i en brutal bilkrasch. Vilks lurade döden varje gång, fram till denna ruskiga höstdag.
Det sorgligaste med Lars Vilks historia är att islamisterna vann. Han blev persona non grata. För farlig för att bjudas in och för farlig för att ställas ut. Rondellhunden har publicerats i svenska medier som stöd för hans – och i förlängningen allas – yttrandefrihet, men gångerna är lätträknade. Senast var såvitt jag kan utröna i Expressen 4 november 2020 då Vilks skrev på kultursidan om hotet mot yttrandefriheten i Europa. Men på det stora hela segrade självcensuren.
Islamisternas våldskapital är så fruktansvärt och ängsligheten i offentligheten så förlamande. Det visade Lars Vilks och för det ska han bli ihågkommen med stor respekt.
Karin Olsson är kulturchef och biträdande chefredaktör på Expressen.
LARS VILKS: De som vinner mest är islamister och terrorister
LARS VILKS: Jag vill bara leva ett normalt liv med Maj