Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Karin Olsson

Vidriga kulturmän – men briljanta kvinnoskildrare

Ingmar Bergman. Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX
Anders Zorns "Vadstället", 1911. Beskuren. Foto: Stockholms auktionsverk.
Karin Olsson, kulturchef på Expressen. Foto: THEO ELIAS LUNDGREN

Hur kan de värsta av kulturmän skapa så komplexa kvinnoskildringar, undrar Karin Olsson.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | KONST. Kåtbocken Anders Zorn fångade med lätt hand sensualiteten och kraften i den vardagliga kvinnokroppen. Dämonregissören Ingmar Bergman skapade några av filmhistoriens mest dynamiska kvinnoroller. Och kvinnohataren August Strindbergs frihetslängtande Fröken Julie är en av den svenska teaterhistoriens mest slitstarka gestalter.

Hur kan de värsta av kulturmän skapa de mest komplexa, inkännande eller bara häpnadsväckande vackra porträtt av kvinnor? Jag tror att det säger något om den, ja faktiskt, mystik som finns i viss stor konst. Leif Zern är något på spåren i sin flyhänta, nu återutgivna essäbok "Se Bergman". Han menar att Bergman slets mellan att "konsten antingen [är] en uppenbarelse, den enda som skulle kunna tävla med religionen, eller en löjeväckande privat och navelskådande sysselsättning."

Lyckad konst ger onekligen en förhöjd livskänsla och upplevelse av djupare insikter, medan den platta och fyrkantiga framkallar akut tristess eller genans.

Det manliga geniet

Efter Metoo talas det mycket om att det manliga geniet måste skjutas ner från piedestalen och arbetsplatserna rensas upp, särskilt de konstnärliga som förblivit något av tivoliparker för mansgrisar med byxklåda. Det är på tiden. 

Äntligen kommer också Jane Magnusson med en tv-serie och dokumentär, "Bergman: A year in a life", som ska skildra chefen, kvinnokarlen och pappan Bergman. Det gäller bara att i glädjeyran komma ihåg att det inte nödvändigtvis finns en korrelation mellan god person och god konst. 

Lars von Trier skulle inte direkt kvala in som feministisk kolumnist på Aftonbladets ledarsida, men de många kvinnliga huvudpersonerna i hans filmer är oupphörligt fascinerande. 

I veckans avsnitt av programmet "KulturExpressen" frågade jag Filminstitutets produktionsstödschef Kristina Colliander om Ingmar Bergmans bolag hade klarat kraven för hennes nya obligatoriska "green card", som bland annat kräver kunskaper om genusstrukturer. "Han skulle ha sett till att ha en superproffsig vd och producent och så skulle han lösa det, tror jag", svarade hon. 

Kanske det. 

Eller så skulle han ha blivit rosenrasande på storebrorsfasonerna, förbjudit producenten att låta sig fostras av staten och gått i landsflykt, som han gjorde 1976 efter att han hade blivit gripen på Dramaten misstänkt för skattebrott, inledningen på det åtal som sedan lades ner. 

Finansminister Gunnar Sträng

I debatten deklarerade finansminister Gunnar Sträng att skattelagarna minsann även gällde för "kulturister". Självklart gäller även diskrimineringslagar och sexualbrottslagstiftning "kulturister". Mäktiga människor ska heller inte få regissera sina arbetskamrater med underlivet.

Men när tidsandan nu blåser i den gynnsamma riktningen måste vi också se upp så att inte män med stor konstnärlig begåvning, som råkar avsky Bechdeltest och somna av normkritik, rensas bort av bara farten innan de ens har fått chansen. 

Jag vill i alla fall inte vara utan de geniala kvinnoporträtten, även om de skapats av monumentalt självupptagna och misstänkt misogyna kulturmän.

 

Karin Olsson är kulturchef på Expressen.

 

LÄS MER - Jonas Gardell: Därför är hatet så starkt mot gym-onanisten 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!