Karin Olsson

Varför är Dan Park-domen en icke-fråga?

Dan Park.
Foto: Erik Ahman

Jag missar sällan en chans att ondgöra mig över det unkna debattklimatet i Danmark. Men i fallet Dan Park måste jag tillstå att jag hade föredragit om vi låtit oss inspireras en liten smula av grannlandet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Sedan den grovt rasistiska gatukonstnären - åtminstone anser han sig själv vara konstnär - i somras dömdes i tingsrätten till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp (hans gallerist fick villkorligt och 22 500 kronor i dagsböter), har vi på kulturredaktionen fått åtskilliga intervjuförfrågningar från danska medier.

Inte ljusskygga hatpublikationer eller så kallade tryckfrihetssällskap, utan stora public service-program och högt aktade dagstidningar som Politiken. De har intresserat sig för nyheten, inte minst eftersom Dansk folkeparti driver den vanvettiga idén att Parks tavlor ska ställas ut i Rådhuset i Köpenhamn. Jag har till och med ombetts vara med i en dokumentärfilm.

De danska journalisterna undrar:


• Får man inte vara en usel konstnär i Sverige?

• Får man inte vara en konstnär med förkastliga åsikter i Sverige?

• Varför är Dan Park-domen en icke-fråga i Sverige?


På den sista punkten blir jag svaret skyldig.

Park har under flera år spridit sina provokationer, föreställande bland annat mörkhyade personer i strypsnara och texten "Hang on afrophobians", på offentlig plats eller på nätet, vilket gjort att han upprepade gånger dömts för hets mot folkgrupp. Men vid detta tillfälle agerade han annorlunda. Tavlorna ställdes ut på ett litet galleri i Malmö, en plats dit man själv väljer att gå.

Hetslagstiftningen är en av de inskränkningar vi har i yttrandefriheten. En annan är förbudet mot barnporr. När en seriekännare för några år sedan dömdes för att ha sparat japanska mangateckningar på sexualiserade barnsliga figurer blev det stor debatt.

De flesta landade i att även sådant som är stötande och långt ifrån högstående konst måste vara lagligt, så länge det handlar om fantasier. Högsta domstolen friade också mannen. Regeringsformen och de grundläggande principerna om att alla har rätt att ta del av andras yttranden stärktes av domslutet.


Men när Dan Park, i dag något av en martyr för den högerextrema rörelsen, döms till fängelse för att ha ställt ut tavlor på ett galleri vill vi helst inte ens prata om det. Få har gjort mer än pliktskyldiga noteringar, varav så gott som alla hummat instämmande med tingsrättens beslut. Även om fallen inte är fullt ut jämförbara, finns det gemensamma drag som åtminstone borde resultera i ett principiellt samtal.

Själv har jag inte heller skrivit så mycket som en rad, trots att målet också har tagits upp i hovrätten som snart ska meddela dom.

Däremot höjde Lars Näslund, politisk redaktör på Borås Tidning (12/7), tidigt ett varningens finger och påpekade att det finns anledning att känna viss olust när polisen gör husrannsakan på ett galleri och beslagtar tavlor (7/12). Magasinet Neos redaktör Mattias Svensson skrev också utifrån Park och en rad andra exempel att dagens allt fluffigare tolkning av hetslagstiftningen riskerar att "godtyckligt straffa, och därmed ge uppmärksamhet åt, perifera företeelser och personer" (Aftonbladet 30/8).

Dessa gränsdragningar för vår yttrandefrihet måste vi orka prata mer om, även när så avskyvärda figurer som Dan Park står i centrum.