Karin Olsson
KULTURKRÖNIKA. Ryssland och USA är lika goda kålsupare. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet utan att kallas putinist? Åsiktsförtryck!
Jag spetsar till det, men vänstern befinner sig nu i samma situation som borgerligheten under den mest såriga migrationsdebatten innan 2015. Då löd kritiken att man inte fick tala om invandringens storlek och kostnad utan att bli stämplad som medlöpare till SD eller rasist. Ett nytt ord föddes för att beskriva processen – ”åsiktskorridoren”.
Ideologiska och strategiska skillnader inom borgerligheten flöt upp till ytan som döda fiskar, alliansen sprängdes och såta vänner blev bittra fiender.
Vänsterns nya åsiktskorridor efter krigsutbrottet chockar personer som författaren Kajsa Ekis Ekman och statsvetaren Frida Stranne, som nyligen gått in i väggen i ämnesområden som rör Ryssland, Ukraina och Nato. Och precis som för borgerligheten i mitten av 10-talet kommer kampen om utrymmet att splittra vänstern. Ja, det råder nog redan någon form av inbördeskrig. Vem och vilka positioner ska betraktas som legitima?
I ett upprop på Dagens ETC:s debattsida skriver en lång rad vänsternamn som Nina Björk och Rasmus Landström i protest mot chefredaktör Andreas Gustavssons beslut att sparka ut ledarskribenten Ekis Ekman från tidningen efter att hon, grovt uttryckt, föredragit ryska propagandakanalen RT framför oberoende Kyiv Independent.
Det gick inte för sig i den moderna vänstertidning som Dagens ETC vill vara – och Gustavsson var uppenbarligen beredd att hånas som en sillmjölke till redaktör för att stå på rätt sida av historien.
Författaren Thomas Engström, som för några år sedan deklarerade sig som vänster, lämnade i sin tur Aftonbladets kultursida i protest mot Frida Strannes rysslutande analys av kriget och andra ”Putinvinklade alster”.
Efter Rysslands invasion av Ukraina blev behovet av att rita om de intellektuella kartorna akuta. Den militära alliansfriheten är det mest uppenbara exemplet. ”Varför har jag ändrat mig? Världen gjorde just det”, som Daniel Suhonen skrev när han nyligen vände i Nato-frågan. De som fortsätter vara emot Nato måste se över sin argumentation, vilket också många gjort på ett rimligt sätt. Till exempel vänstertidningen Flamman.
I deras värld kan inte geopolitiskt betingad ondska existera utan USA:s inblandning.
Jonas Elvander, utrikesredaktör, skrev tidigt att ”vänstern måste uppdatera sin geopolitiska analys”. Han citerar Lenin som bakgrund: ”Det finns årtionden när inget händer, och det finns veckor när årtionden händer”. Även Flammans chefredaktör, Leonidas Aretakis, landar rätt när han i ett svar till Stranne invänder mot hennes krav på att invasionen ska ”nyanseras”.
Men det finns en fraktion som nu känner sig desorienterad och förbannad. I analysen av Rysslands krig sammanfaller den anständiga vänsterns premisser med liberalernas, och det är mer än vad vissa står ut med.
I deras värld kan inte geopolitiskt betingad ondska existera utan USA:s inblandning.
Den vänstern förmår inte att engagerat avsky den ryska eller kinesiska imperialismen, och har svaga kunskaper om andra maktcentra i världen än det amerikanska. De ser inte igenom berättelserna som närs av den ryska regimstyrda desinformationen, utan förväxlar dem med sund maktkritik.
I vissa fall är åsiktskorridoren orimligt trång, men i det här fallet kommer den minoritet av vänstersinnade som nu känner sig trängda att bli förlorare. Precis som krigen i forna Jugoslavien för evigt utdefinierade de intellektuella som också ville se ”nyanser” i slakten. Peter Handke fick till slut Nobelpriset ändå, men frågan är om inte den skammen blev värre för Svenska Akademien än metoo-skandalen.
Karin Olsson är kulturchef på Expressen.