Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Utrensningen efter Paolo Roberto har gått för långt

Paolo Roberto.Foto: OLLE SPORRONG
Paolo Roberto under sin boxningskarriär.Foto: BJÖRN TILLY / © BILDBYRÅN

Karin Olsson om Paolo Robertos fall.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. Länge var skökan något av det svenskaste som fanns. Bellmans Ulla Winblad och Taubes flicka i Havanna är älskade figurer i vår visskatt. När dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg 2002 reflekterade över Taubes kvinnosyn blev det svarta rubriker om hennes attack på nationalskalden.

Men kulturhistoriens romantiska skimmer över den ”fallna kvinnan” är tack och lov på väg bort. Ernst Brunners och Tommy Berggrens skildringar av prostituerade i sina relativt färska memoarer hade antagligen inte skrivits på samma sätt efter metoo.

Idag identifieras sexförsäljning främst med importerat armod som i ”Lilja 4-ever” och ingenting i närheten av nymfer eller pilska matroser. Därför blir också Paolo Roberto den perfekta torsken att hata och förkasta. Ja, är det inte något osvenskt över honom, som en sverigedemokrat skulle ha sagt? Kaxig antifeminist och ”sydländsk machoman”, så långt från den svenske idealkillen på pappaledighet man kan komma och ändå tillåtas vara TV4-kändis.

Även fotbollsstjärnan Magnus Hedman fick kritik när han 2011 fälldes för att ha köpt sex av en rumänsk kvinna. Reaktionen var dock inte i närheten av den som vi har sett den senaste veckan. Varenda spagetti i Paolo Robertos namn är bortplockad och fördömd. Coop och Ica har tagit avstånd från brottet, som om de skulle ha ansvar för privatmoralen bland alla sina tiotusentals leverantörer.

Coop hänvisar till kedjans krav på hållbarhet och etik för matproduktion. Logiken är inte glasklar, då Paolo Roberto knappast betalade den prostituerade för hon skulle baka fryspizza.

Längst går dock Bonnier Fakta-förläggaren Adam Dahlin som berättar för Boktugg att all försäljning av Robertos böcker har stoppats. I måndags försvann de helt från näthandeln. 

Att kvinnors misär tas på allvar är ett civilisatoriskt genombrott.

I höst utkommer ironiskt nog Per T Ohlssons biografi ”Albert Bonnier och hans tid” på Albert Bonniers förlag. Boken berättar historien om Sveriges första moderna förläggare och i försäljningstexten betonas hans framgångsrika publicistiska hållning: ”sprida, icke döma.” Man kan ju hoppas att Adam Dahlin läser boken och lär sig något om sina ägares storhet, som bottnar i liberala principer han uppenbarligen inte begriper.

Det kan tyckas fånigt att göra en yttrandefrihetsfråga av Robertos livsstilslitteratur, men instinkten att rensa bort böcker för att upphovsmannen inte är moraliskt eller lagligt klanderfri kan snabbt bli obehaglig. Att Bonnier Fakta inte vill fortsätta samarbetet med den nye rikstorsken är ett oproblematiskt kommersiellt beslut, men måste man elda upp de 13 titlar som redan finns?

Jag försvarar inte Paolo Robertos brott. Och jag har inga invändningar mot att blicken på att köpa sex är hårdare i dag är förut – tvärtom. Att kvinnors misär tas på allvar är ett civilisatoriskt genombrott och en medieprofil som levt gott i offentlighetens ljus får vackert tåla granskning i detsamma.

Men samtidigt. Det är något med det vällustiga frosseriet i Paolo Robertos fall, självrättfärdigheten och utrensningen av allt som han någonsin rört vid som också säger något olidligt om vår tid.

 

Karin Olsson är kulturchef på Expressen.