Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Utan det mänskliga mötet dör all magi

Allan Edwall och Kristina Lugn.
Foto: ANETTE NANTELL / DN TT NYHETSBYRÅN

Karin Olsson har sett dokumentären ”Lugn bara Lugn”. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. Martina Montelius skrev i fredags en drabbande text på Expressens kultursida om sin mor Kristina Lugn. Dokumentärfilmen som nyss haft premiär på SVT kallade Montelius för ett slags saga, en berättelse om en människa som redan spunnit sin egen berättelse. 

Men det är en fängslade saga, det måste man säga. 

I mitt hjärta fladdrade det till när Kristina Lugn såg salig ut med parhästen på teatern, Allan Edwall. Hon säger i ”Lugn bara Lugn” att samarbete, det är spännande, nästan det roligaste som finns: ”Man kommer nära människor på ett sätt utan att röra till allting som man gör med privata relationer. Man får det bästa av människor när man jobbar ihop med dem. Det får man inte när man gifter sig med dem, då får man en massa bekymmer.”

Kristina Lugn lyfte också fram tryggheten med ledamöterna i Svenska Akademien, som hon skulle få träffa varje torsdag i resten av sitt liv.

Hur stark kärleken än är till de allra närmaste, behövs fler sfärer i en människas liv. Orden om arbetsgemenskapens glädje och tröst berör i en tid när många av oss har förvisats till hemmet sedan tidigt i våras. Godmorgon, godmiddag och godkväll med samma gäng. Goda familjerelationer har stärkts, sämre slutat i bråk och slitningar. Ändå har man haft tur om man alls bott med någon annan än sig själv.

Kollegerna träffar vi som i var sin glaskupa. I det digitala mötets endimensionella umgängesform, där känslan av att man avbrutit någon eller själv blivit avbruten aldrig vill ge med sig. Och visst går det bra. Och visst är det synd att klaga. Särskilt när folk dör, sjukvården pressas och ekonomin för många slås i spillror.

Nog har han en poäng i att arbetslivet måste utvecklas från fabrikens logik och stämpelklocka.

Men så skimrande var väl aldrig det utskällda kontorslandskapet? Ibland har jag till och med avundats slitvargarna på intensiven. De har haft varandra, de har kämpat för något ihop, medan alienationen är det enda vi kontorsråttor kunnat erbjuda pandemin. Vår depression, här, ta den bara! Albert Camus skrev en gång att ”utan arbete ruttnar allt liv, men när arbetet är själlöst kvävs allt liv och dör.”

Det talas nu mycket om det postpandemiska samhället. Att vi aldrig kommer återgå till hur det var förut. Säkert sitter någon slug och räknar på exakt hur få kvadratmetrar och lite automatkaffe som behövs om arbetstagarna hålls isär även i framtiden.

Sociologen Roland Paulsen, aktuell med boken ”Tänk om”, har under krisen passat på att argumentera för sin arbetskritiska filosofi. När så många jobbar hemifrån märker vi hur ineffektivt kontoret är, menar han. Utan småprat, onödiga möten och pendling öppnar sig tillvaron för något större och mänskligare. Ekorrhjulet, bye-bye. 

Nog har han en poäng i att arbetslivet måste utvecklas från fabrikens logik och stämpelklocka. Jag varnar dock – rör inte mitt skrivbord. Kanske når vi inte särskilt ofta fram till något som liknar Kristina Lugns och Allan Edwalls lustfyllda samarbete och kreativitet på Teater Brunnsgatan Fyra. Men utan det mänskliga mötet finns ingen möjlighet till magi.



Karin Olsson är kulturchef på Expressen.

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

spotify:episode:6xyHAxqn2cSMWS1SYfTWDE

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.