Karin Olsson

Tv-bulimin håller på att bli en folksjukdom

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Man bör inte moralisera över hur vuxna människor ordnar sina liv. Men ibland är det svårt att hejda sin inre Alva Myrdal. Särskilt när Läsrörelsen larmar om att bara 35 procent av föräldrarna läser för sina barn, mot 70 procent för tio år sedan. Det innebär att stora delar av den utbildade och medvetna medelklassen inte heller högläser, trots att man säkert vet vikten av det.

Men det är klart. "Hattstugans" puttriga intriger står sig slätt mot "House of cards".

Till skillnad från litteraturen är den högkvalitativa tv-serien en fiktionsgenre som inte har några som helst problem att hävda sig ens bland de som har fullt upp med jobb och familj och som möjligen hinner läsa lite på semestern.

Medan många föräldrar försöker begränsa ungarnas så kallade "skärmtid" agerar de själva goda förebilder genom att bulktitta på "Breaking bad". Denna tv-bulimi håller på att bli en folksjukdom i nivå med diabetes.


Vid det här laget har krönikans läsare hunnit ta sig för pannan och stöna något om att "tänker hon verkligen ställa tv-serier mot böcker, hur mycket kulturkärring får man bli?".

Men jag vet hur illa det kan gå. Mitt missbruk började som för så många andra. För tio år sedan kom tv-våren och kultursidorna hade slutligen "godkänt" den ambitiösa seriegenren. Allt kändes kul. Det blev ett sätt att umgås. Sedan kom baksmällan.

Efter en första bra säsong, följde i bästa fall en hyfsad andra och sedan gick det nästan alltid utför. En dag vaknade jag upp, kallsvettig över den förspillda tiden.

Som Expressens litteraturkritiker Malte Persson nyligen skrev om "Sopranos" i en krönika om de överskattade serierna: "hur många säsonger behöver man egentligen för att illustrera den psykodynamiska terapins begränsningar?" (Fokus, #36 2013).

Utan att dra några kausala slutsatser kan man se att de ambitiösa tv-serierna började vinna mark ungefär samtidigt som läsförståelsen blev allt sämre bland svenska elever; endast Bulgarien har tappat lika mycket i mätningarna det senaste decenniet. Särskilt svenska män och deras söner börjar uppvisa besvärande illitterata symptom.

SvD:s kulturchef Daniel Sandström gjorde tidigare i år en spaning om att serierna för många har ersatt romanläsandet. Han konstaterade sedan att en kulturyttring inte kan hävda sitt värde på bekostnad av andra.


Jag börjar undra: varför inte? Man behöver kanske inte äventyra sin popularitet och hävda att något är bättre eller mer kulturellt högtstående. Många romaner är ruttna, en del tv-serier förträffliga.

Men varför hymla om att det är läsningen som lägger grunden för en utvecklad förmåga att skriva och begripa resonemang på en hög abstraktionsnivå. Det är vårt språk och våra medborgerliga färdigheter som står på spel här. Då borde man få föreslå en annan prioritering av fiktionstimmarna utan att stämplas som sipp kultursnobb.

Om jag vore chef på socialstyrelsen skulle jag utfärda en sträng rekommendation om nyttan av en litterär 5:2-diet, som sedan kan sprida sig som en löpeld över landet.

Fasta från tv-fiktionen i två dagar, konsumera måttligt de övriga fem. Under fastedagarna (åter)upptäcker man sedan glädjen att sluka romaner, eller för all del facklitteratur. Som Alva Myrdal skulle ha sagt: endast så kan vi värna den intellektuella folkhälsan.