Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Karin Olsson

Till kungens försvar efter Nobelutspelet

Kungen var inte entusiastisk över att bygga Nobel Center på Blasieholmen. Foto: Kristofer Sandberg

Det är lättare att stå ut med en kulturkonservativ kung. Det är lika bra att erkänna direkt. Egentligen borde man som god republikan rasa över att statschefen i Dagens Nyheter har uttalat sin brist på entusiasm över det planerade Nobel Center.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Beslutet att uppföra en gigantisk kub som rum för Nobelpriserna – mitt i Stockholms känsligaste kvarter bredvid Nationalmuseum och mitt emot Slottet – är ju fattat i god demokratisk ordning. Har inte Carl Gustaf hört talas om Torekovskompromissen, kanske?

Men jag måste tillstå att jag i stället blir glatt överraskad. Hovet är förtjänstfullt för Sverige i tiden på så många andra sätt: delar ut priser på gaygalor, går på bröllop i H&M-stass och gifter in sig i landets lantliga medelklass. Heja, alla progressiva prinsessor!

I frågor som gäller kultur i en snävare mening har det däremot sina fördelar med en knarrig kung, som värnar historia och försiktighet. Stockholm må ha blivit av med sina stinkande gränder och gamla almar i en rasande fart, men den osentimentala framåtandan hade onekligen ett pris.

Kungafamiljen kan också i sin ständiga strävan att vara först med det senaste kännas rätt tom. Minns att Carl Philip och Sofia gifte sig till tonerna av Enya, Rihanna och Coldplay. Minns alla Victoria-dagar där familjen diggat till Svensktoppen. Inget fel i sig. Men någon gång vore det ju roligt om kungens ögon lyste lika glatt när han sitter i sin balkong på Dramaten, som när han provåker senaste Gripen-planet eller dansar loss med Panetoz. Sverige är mer än vad som ryms i en P4-kanal.

Vi kan bara drömma om kungligheter som kungens kusin, danska drottning Margrethe, som har översatt Simone de Beauvoir och illustrerat Tolkien. Eller om forna prinsar som konstnären Eugen, ett nav i den tidens kulturliv.

Men när vi ändå fortfarande dras med ett skattefinansierat hov, får det gärna då och då stå upp för kulturvärden som har dåligt med luft under vingarna.

Kungen har aldrig utmanat ordningen som berövat honom formellt politiskt inflytande, men som opinionsbildare är han långt ifrån ny. Genom åren har han kritiserat norsk säljakt, regeringen Perssons tsunamihantering och lata medborgare som väntar på stekta sparvar. Dessutom har han hyllat öppenheten i diktaturen Brunei. Silvia har å sin sida varit en hårdför och framgångsrik lobbyist för skärpt barnporrlagstiftning. Fråga bara den kända serieexperten som 2012 tvingades ända upp i Högsta domstolen innan han friades för innehav av ett mindre antal pornografiska mangateckningar.

Med sina uttalanden om Nobel Center har kungaparet för första gången skapat dålig stämning i en fråga som rör kulturarv, stadsplanering och arkitektur. Jag trodde aldrig att jag skulle försvara kungen. Men i världens modernaste land är det inte demokratins undergång om någon med symbolisk makt harklar sig när grävmaskinerna står redo att hugga in på ännu ett stycke oersättlig stadskärna. Revolutionen ligger snarare i att kungens intressen till slut nått bortom bilar, båtar och jakt på smäckra djur.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!