Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Karin Olsson

Svenska Akademien kunde till och med le tillsammans

Ögonblicket då Akademien under några korta minuter smygtittar på tillkännagivandet. Bilden är från 2016. Foto: Karin Olsson
Karin Olsson, kulturchef på Expressen. Foto: THEO ELIAS LUNDGREN

Karin Olsson om en förnyelse av Svenska Akademien som slutade i kaos.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | AKADEMIKRISEN. En sak har jag lärt mig. När det tystnar i Börssalen i Gamla stan och det bara är några få minuter kvar till klockan 13 då Nobelpriset i litteratur ska tillkännages. Då ska man inte stirra mot dörren längst fram för att försöka få en skymt av den ständiga sekreteraren. Det kan man ändå se på en nyhetssajt efteråt.

Man ska vända blicken bakåt i salen, för där smyger Svenska Akademien tyst in genom en sidodörr. Så står de där, ligger liksom i bakhåll och ler finurligt. De vet vad resten av världen väntar på (förutom de som redan har nåtts av de beryktade läckorna, som varit lite av en tradition i sig inom Akademien). Men man hinner bara betrakta den grånade skaran en liten stund, för plötsligt är alla borta igen.

Förra året hade Horace Engdahl solglasögon på sig inomhus. Kanske hade han ögonproblem, kanske ville han vara inkognito. Det var bara en lustig detalj som jag fäste mig vid. Och som dyker upp i minnet nu när Svenska Akademien befinner sig i sin värsta kris någonsin.

Sara Danius förtroende

Förtroendet för Sara Danius tycks vara förbrukat bland en knapp majoritet av akademiledamöterna, medan resten känner precis tvärtom. Man har inte lyckats hitta en gemensam hantering av anklagelserna mot Jean-Claude Arnault och jävet kring bidraget till kulturinstitutionen Forum. Försöken att tvinga hans fru, akademiledamoten Katarina Frostenson, att ensam bära hundhuvudet för Akademiens alla problem har inte lyckats, och den skygga poeten klamrar sig fast. De hårda orden är många. En institution som överlevt i över 200 år borde inte vara så här bräcklig.

Efter att krisen briserade i höstas har många skrivit om avförtrollningen av Akademien, och att det är något bra. Svassandet kring Akademien i svensk kulturvärld har tidvis varit både olidligt och osunt. Kraven på genomlysning, reflektion och skärpning av rutiner har varit rimliga. Men ingen ville väl att det skulle sluta i detta kaos?

Den ständiga sekreteraren Sara Danius när hon tillkännager Nobelpristagaren. Foto: PATRIK ÖSTERBERG / IBL

Ledamoten Lotta Lotass

Den nuvarande konstellationen av ledamöter kommer knappast att tassa ut i höst tillsammans, efter månader av förberedelser, för att upphöjt leende iaktta det samlade medieuppbådets reaktion när namnet släpps. Inte ens om alla bär mörka solglasögon. Faktum är att vi inte ens kan vara säkra på vem som är ständig sekreterare när det är dags eller vilka ledamöter som kommer att välja pristagaren. 

Ledamoten Lotta Lotass som sedan tidigare har lämnat Akademiens arbete manar i Dagens Nyheter till självrannsakan och medmänsklighet. Hon vill att ledamöterna "erkänner vad man själv har gjort fel, tar ansvar för det och samtidigt är beredd att försöka förstå och förlåta sina arbetskamrater." Hennes inlägg, stillsamt och utan affekt, är det kanske klokaste som har skrivits i denna historia. 

Men det verkar sorgligt nog vara både alldeles för sent, och alldeles för tidigt, för försoning. 

 

Karin Olsson är kulturchef på Expressen.

 

LÄS MER - Horace Engdahl: Jag förfäras över råheten i Akademiens maktkamp 

 

LÄS MER - Torbjörn Nilsson: Svenska Akademiens stadgar är tydliga - avgå alla 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!