Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Svenska Akademien borde ge sitt stöd till Aleksijevitj

Den belarusiska författaren och Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj.Foto: CHRISTINE OLSSON / SCANPIX
Svenska Akademien vid högtidssammankomsten 2018.Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Karin Olsson om revolutionen i Belarus.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. Klas Östergren påminner återigen om Svenska Akademiens skandalår i den nya romanen ”Renegater”: Honungsfällor, pussygrabs och Sara Danius utklädd till städgumma. Men mina tankar befinner sig någon annanstans. 

I veckan fick jag en numera sällsynt känsla av Svenska Akademiens mjuka makt och Nobelprisets betydelse.

Svetlana Aleksijevitj infann sig i onsdags till polisförhör i Minsk. Hon är med i oppositionens övergångsråd, som diktaturen nu försöker kriminalisera genom en brottsutredning. Som väntat vägrade hon svara på polisens frågor.

Aleksijevitj var en stor författare långt innan hon fick litteraturpriset 2015. Men utmärkelsen fungerar idag som ett slags skydd, nu när hon gett sig in i centrum av den fredliga revolutionen i Belarus. En författare med Nobelmedalj blir trots allt ett högriskprojekt att ge sig på. 

President Aljaksandr Lukasjenka försöker desperat slå ner folkets krav på nyval med brutalt våld och massgripanden. Svaret från belarusierna har varit vackert. Poliser lämnar in sin avskedsansökan, soldater tar emot rosor från demonstranter och arbetare på fabriker vägrar högljutt spela med i lögnen att Lukasjenka vann. ”Jag har blivit kär i mitt eget folk under de senaste veckorna. Det är helt nya människor, de är starka på ett helt annat sätt”, sa Aleksijevitj i en intervju som Expressen publicerade för en tid sedan. 

Vi har sett demonstranter som städar efter sig, tar av sig skorna innan de kliver upp på stadens bänkar och sjunger nationalhymner i tunnelbanan. Det är logiskt att en revolution med sådan moralisk överlägsenhet och värdighet har en äldre kvinnlig Nobelpristagare med i spetsen. Aleksijevitjs själva författargärning i dokumentärromanerna ”Utopins röster” handlar om humanism: att lyfta fram människorna bakom homo sovjeticus, inte minst kvinnorna.

Den belarusiska poeten Valzjyna Mort skrev nyligen en drabbande text i The New York Times, senare tryckt i Svenska Dagbladet. Hon berättade om de många medborgare som bär vita rosetter för att stödja oppositionen och om nätterna blinkar med lamporna i höghusens lägenheter som ett slags manifestation.

Tänk om Svenska Akademien denna höst kunde visa vägen för snille och smak.

Hon frågade också uppfordrande: ”Så vem är på vår sida? Är du det, värld? Känner du någon empati för människor som blir slagna i fullt dagsljus därför att de går till affären, för människor som attackeras med batonger?”

Men liksom under protesterna i Ukraina, Euromajdan under vintern 2013-2014, är det europeiska intresset avvaktande. EU har ännu inte agerat kraftfullt, förmodligen av rädsla för att provocera Ryssland. Den amerikanske historieprofessorn Timothy Snyder varnar i en ny intervju med Expressen Kultur för att lämna Belarus åt ryska intressen, som gärna vill bli av med Lukasjenka, men ersätta honom med en av de sina. ”EU behöver inte vara emot Ryssland, men jag tycker nog att man måste vara för demokrati” säger Snyder.

Tänk om Svenska Akademien denna höst kunde visa vägen för snille och smak, för tankens och litteraturens frihet. Bjuda in till seminarium med Belarus främsta författare eller åtminstone uttala sitt stöd för Svetlana Aleksijevitj, deras pristagare som nu behandlas som vore hon kriminell.

 

Karin Olsson är kulturchef och stf ansvarig utgivare på Expressen.