Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Svärmor behöver också kärlek i dag

<p>Selma Lagerlöf.</p>

Jag tycker att mors dag är rar tillställning som absolut ska uppmuntras, trots alla invändningar om kommersiella motiv och amerikansk imperialism. Men i dag skulle jag också vilja att vi skänker lite omtanke till den alltför förbisedda svärmodern.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Ingen kvinnogestalt har i kulturen fått ta mer stryk än hon. Antingen är hon det ogina, kontrollerande fruntimret, som svärmodern till den gifta grevinnan som Gösta Berling har en kärleksaffär med i Selma Lagerlöfs klassiska saga. "Uppför dig så, som det anstår en grevinna Dohna, eller jag måste be min mor tukta dig som ett barn", hotar den försmådda maken.

Eller så är hon den fula kärringen med skäggvårta på hakan som hälsar på lite för ofta. Minns seriefiguren Kronblom, som bara reste sig från sofflocket när han fick en snillrik plan för hur han kunde bli av med sin tjatiga svärmor.

Det är ingen slump att namnet på en av våra vanligaste och mest uthålliga krukväxter heter "svärmors tunga" på grund av dess långa, vassa blad. Få figurer i vårt kulturarv är mindre älskade än den bonusmamma som man liksom får på köpet. Det räcker dessutom att googla "elak svärmor" för att drunkna i sorgliga historier på nätforum om familjer på gränsen till nervsammanbrott.

Själv dyrkar jag min egen svärmor. Mitt liv skulle vara både tråkigare och svårare utan henne. Det är också hon som fått mig att inse att svärmödrar är en av de viktigaste nycklarna till ett mer jämställt samhälle. Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström, mor till fyra söner, kallade sig själv i förbigående i kulturdebatten om den homosociale kulturmannen för en "pojkmamma" (DN 18/5 2015).

Begreppet borde användas mer. För det är kloka pojkmammor, likt min svärmor, som uppfostrar sina söner till att inte bli bortskämda sluskar eller råbarkade sexister. Utan denna pusselbit kan aldrig den feministiska omdaning som sakta förändrar hörn av vår värld nå ända fram. Mödrar som lär sina söner att laga mat och respektera kvinnor gör grundjobbet i det enträgna arbetet för att förbättra genusbalansen.

Som författaren Therese Bohman nyligen skrev på denna kultursida undervärderar populärfeminismen kraften i den "duktiga flickan", som utan stora åthävor följer reglerna och är ambitiös (15/4-15). Vi borde fortsätta att tala om att killar måste sporras att vara lika duktiga. För varje pojke som uppfostras till att vara att vara tyst när andra – även flickor – pratar, som lär sig vara rädd om det ömtåliga och sköta sina uppgifter, blir det mer syre till de kvinnor som kommer att omge honom som vuxen, kulturman eller inte.

Jag har två små söner och det finns frågor jag ställer oftare än andra:

"Lyssnar du på fröken?", "Vilken bok vill du läsa i kväll?" och "Har du lagt de smutsiga kläderna i tvätten?".

Jag gör det av omtanke om deras eventuella framtida partner. Jag vill också bli en svärmor att älska.