Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Stunden när vi insåg att vi var européer

Notre-Dame i lågor.Foto: ©SAER SAID/WOSTOK PRESS/FAMOUS / STELLA PICTURES/FAMOUS/AVALON B6106

Karin Olsson om branden i Notre-Dame och hoten mot Europa.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | EUROPA. Jag blev glatt överraskad av den vördnad som många svenskar visade sig känna inför det europeiska kulturarvet när Notre-Dame brann. Vem kunde ana att vi tölpiga lutheraner hade det i oss?

När eldsvådan härjade som värst spreds konsthistorikern Kenneth Clarks citat från den klassiska BBC-serien ”Civilisation” i sociala medier. Han står med Notre-Dame i fonden och säger: ”Vad är civilisation? Jag vet inte. /.../ Men jag tror att jag kan känna igen det när jag ser det. Och jag ser på det nu.”

https://www.youtube.com/watch?v=F0RRfMsMIO8

Men det fanns somliga som tyckte att känslorna svallade lite väl mycket: Det är faktiskt bara en byggnad! Det är väl värre att isarna smälter? Och att barn fortfarande dör i fattigdom?

Så kan man förstås tycka. Men lågorna i Notre-Dame en dryg månad innan EU-parlamentsvalet gjorde något med människor som inga politiker förmår. 

Datalagringsdirektiv och gränsöverskridande brottsbekämpning i all ära, men det är inte detta som får oss att känna oss som européer.

Notre-Dame är inte ”lagom”, som Kristdemokraterna kampanjar för att EU ska vara. Den gotiska katedralen är extra allt. Och det är just dess häpnadsväckande excesser och mångfacetterade historia som väcker känslor i oss. 

När Ryssland själva inte lyckas bli starkare, måste de göra andra svagare.

Förödelsen gav också en insikt om vikten av långsiktighet i ett europeiskt bygge, som just nu befinner sig i en era av politisk destabilisering. För att bara nämna några av hoten: nationalistisk högerpopulism i Västeuropa, illiberal demokrati i Östeuropa, ryska påverkanskampanjer, kinesiska intressen som köper upp infrastruktur, Brexit, klimatkrisen och ett opålitligt USA med Trump i spetsen.

Den amerikanske Yale-historikern Timothy Snyder gör en ingående analys i sin nya bok ”Vägen till ofrihet – Ryssland, Europa och USA”. 

Timothy Snyder.Foto: ALEJANDRO GARCIA / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Han beskriver en utveckling där de fria länderna i dag tar större intryck av de ofria, snarare än tvärtom. Hur Ryssland genom sin cyberkrigföring förstärkt spänningar och bidragit till politiska jordbävningar i västerländska demokratier. 

När Ryssland själva inte lyckas bli starkare, måste de göra andra svagare, skriver han.

Även om Mueller-rapportens fynd nu pumpas ut i nyhetsrapporteringen tror jag inte att det på bred front har sjunkit in hur framgångsrikt Putins arbete varit. Varför skulle annars den svenska offentligheten ta så lätt på exemplen när rysk desinformation tagit sig in i vår egen opinionsbildning i seriösa nyhetsmedier?

Vladimir Putin.Foto: DMITRI LOVETSKY / AP TT NYHETSBYRÅN

Putin har erbjudit sig att bidra till återuppbyggnaden av Notre-Dame. Frankrike lär ignorera den hjälpen. En ny spira kommer att resas av helt andra krafter och inge hopp. 

Det finns också denna påsk andra glädjens tecken i Europa. Idag hålls ett demokratiskt presidentval i Ukraina, fortfarande annekterat av Ryssland. Fem år efter Eurorevolutionen på Majdan, protesterna som handlade om längtan efter frihet, bättre levnadsstandard och ett närmande mot det europeiska samhället, väljer folket sin ledare. 

Den populistiske komikern Volodymyr Zelenskyj som tycks gå mot seger verkar kanske inte vara höjden av kompetens.

Men som Snyder skriver: Meningen med varje val är ett löfte om nästa.

 

Karin Olsson är kulturchef på Expressen.