Karin Olsson
Hans beskrivningar av vad som håller på att hända bekräftas av många. Fritänkande publicister skräms till tystnad. Andra har redan anammat världsbilden från den patriotiska propagandan. Intellektuella förväntas sluta upp bakom nationen och "sunda" värderingar.
Författaren Peter Fröberg Idling skrev tidigare i år om hur litteraturfestivalen han besökte i Moskva tvingats stoppa en barnpjäs för att den ansågs kunna "främja homosexualitet bland minderåriga" (Expressen 18/6). Gunnar Ardelius avslöjande också i våras hur hans ryska förlag inte vågade fullfölja utgivningen av hans ungdomsbok "Bara kärlek kan krossa ditt hjärta", på grund av några oskyldiga sexscener (Expressen 17/4).
En dyster utveckling för yttrandefriheten återfinns även i andra länder i Europa.
I Ungern talar Reportrar utan gränser om en häxjakt på fritt rapporterande medier och många vittnar om ett kväst kulturliv. Drakoniska medielagar har gett makten långtgående befogenheter. Såväl Ryssland som Ungern, och givetvis Turkiet, är svarta får.
Det finns även andra, mindre omtalade exempel. I Spanien försökte regeringspartier tidigare i år få igenom en omfattande "munkavlelag", som skulle ge höga böter för den som till exempel skrev negativt om landet i sociala medier.
Men repressionen i Ryssland är särskilt dramatisk. Och invasionen av Ukraina gör behovet där av riktig journalistik och yttrandefrihet särskilt skriande.
I går kväll började Stig Fredriksons artikel på allvar att spridas i Ryssland, inte minst via Twitter och Facebook. Översättningen är en liten insats, men åtminstone ser några kämpande journalister att svenska medier inte bara ägnar sig åt misstänkta ubåtskränkningar, vilket är bilden i många hånfulla ryska medier, utan också står upp för utsatta kolleger.
