Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Rädda barnen från kulturhatarna

Expressens kulturchef Karin Olsson.
Foto: Theo Elias Lundgren
Suzanne Osten, dramatiker.
Foto: Per Wissing
Medea (Maria Simonsson med Jason (Petter Andersson) på Örebro Länsteater.
Foto: Kicki Nilsson

"Backyardigans" och "Bolibompa" i en aldrig sinande ström. Tillgången till välpaketerad barnkultur är i dag i det närmaste oändlig. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Minsta unge kan hantera en surfplatta och välja det som ser roligast ut. Inget fel i det, men samtidigt växer behovet efter något annat än bjärta färger och kommersiell dramaturgi.

Därför är det så deppigt att Örebro länsteaters uppsättning av "Medeas barn" avbokades av ett flertal skolor, då några föräldrar hade rasat mot innehållet. Pjäsen handlar om familjens största kris: skilsmässan. Den skrevs 1975 av Suzanne Osten och Per Lysander, två av Sveriges i särklass mest erfarna dramatiker med barnfokus, och har blivit en riktig klassiker, spelad även internationellt.

Nog är innehållet starkt: svek, deprimerade föräldrar och skuldtyngda barn. Pjäsen berör till och med känslan att inte vilja leva – trots att den är tänkt för lågstadiebarn.

Det här är inget för amatörer. "Medeas barn" skapades i en process där den testades med en publik bestående av både barn och vuxna och ett lärarmaterial utarbetades. Osten har beskrivit att hon varit med om föreställningar då ungarna skrattar, medan mammorna och papporna gråter.

Styckets sensmoral är att det aldrig är barnens fel när föräldrarna separerar. Temat har knappast minskat i aktualitet sedan 70-talet. Tvärtom ökar antalet uppslitande vårdnadstvister i domstol.


Länsteaterns uppsättning av "Medeas barn" fick också strålande recensioner. "Lysande", tyckte DN:s kritiker (6/10). Över tusen barn hann se den innan föräldrar och lärare i Kumla larmade: barnen verkade ha varit med om något otäckt. Sex rektorer beslöt därefter att ställa in. En mamma säger i Nerikes Allehanda: "Det här borde det vara 15-årsgräns på – minst!".

Överbeskyddande, eller för den delen kulturhatande, föräldrar är knappast någon ny företeelse, men det finns många tecken på att samtiden strävar efter att försöka vaddera barnens tillvaro. Jag har själv mött vuxna som skyddar sina små från Emil i Lönneberga: den ilsket ylande fadern och utsvultna fattighjonen är ju läskiga!

Kanske beror den fåfänga jakten på en "trygg kultur" på att världen utanför den känns alltmer komplicerad. Ibland betraktar jag mina två små pojkar och tänker med viss oro på att de kommer att växa upp i ett helt annat Sverige än jag gjorde på 1980-talet. Ett på många sätt bättre land, men som också präglas av en obönhörlig segregation och tiggare på gatan.

Men det är inte på teaterscenen som de riktiga tragedierna utspelar sig, det är i verkligheten. Och barn får generellt sett alldeles för sällan möta den livsviktiga kultur som kan lämna frågor och beröra allvarliga känslor.

De veka rektorerna i Närke, mer rädda om skolpengen än skolans integritet, borde faktiskt skämmas. Och föräldrarna måste inse att de måhända hanterar sin egen ångest, men sviker sina barn när de likt nitiskt övervakande kommissarier berövar dem omvälvande kulturupplevelser.