Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Oneborgs för tidiga död påminner om något viktigt

Svenska Dagbladets prisbelönta fotograf Tomas Oneborg. Han blev 62 år.Foto: JESSICA GOW / TT NYHETSBYRÅN

Karin Olsson om sårbarheten i att vara journalist på fältet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MEDIEKRÖNIKA. Beskedet i veckan om att den mästerlige tidningsfotografen Tomas Oneborg, 62, gått bort i covid-19 försatte Svenska Dagbladet i akut sorg. Kollegan Anders Lindblad skrev en berörande runa om hans hängivenhet under 34 år på tidningen: ”Dygnet runt, hela livet igenom. Oavsett uppdrag kom han alltid tillbaka med bästa bilden.”

Ingen kan veta med säkerhet var Oneborg smittades – det kan lika gärna ha varit i matvarubutiken som ute på ett fotouppdrag. Jag känner heller inte till om han tillhörde någon riskgrupp. Det är förmodligen ren slump, vanlig förbannad satans otur, att Svenska Dagbladets fotograf drabbades.

Just nu är det vårdpersonalen som med all rätt står i nyhetsfokus: bristen på skyddsutrustning och rimliga arbetsförhållanden. Detta skildrade också Tomas Oneborg och Erica Treijs i Svenska Dagbladet den 7 mars. Inte nog med att våldet blir grövre och gängledare hotar ambulanssjukvårdare, det är också ”en ny virussmitta i antågande”, skriver Treijs.

Under en allvarlig kris som denna är journalister en oundgänglig yrkeskår.

De följer med på ett larm som visar sig gälla misstänkt corona. Ambulanspersonalen går inte in till patienten förrän en smittskyddsläkare som de ringer säger att ”det är osannolikt att den hostande mannen ska vara smittad av coronavirus, trots att han varit på sju flygplatser i länder som angränsar till Kina.” Sedan går vårdarna utan skyddsutrustning in till mannen och Oneborg fotograferar.

Det var ett upprörande reportage då och ännu mer nu några veckor efteråt. Var mannen i själva verket infekterad? Hur kunde en smittskyddsläkare en vecka in i mars vara så säker på att det inte var corona? Hur gick det för vårdarna?

Jag vill också dröja en stund vid Tomas Oneborgs för tidiga död då den påminner om många journalisters sårbarhet. Under en allvarlig kris som denna är journalister en oundgänglig yrkeskår. Kanske inte i jämförelse med en enskild läkare som tar beslut om respiratorvård för en patient med andnöd. Men som kollektiv. 

Bara genom journalistiken kan vi hålla medborgarna informerade och ställa makthavare till svars. Bara genom den frimodiga debatten kan vi bearbeta politiken, nyhetsutvecklingen och känslorna. Medierna erbjuder därtill tröst och gemenskap.

Medierna erbjuder därtill tröst och gemenskap.

Men fotografer, som Tomas Oneborg, kommer under sitt liv att utsättas för mångfalt fler extrema sammanhang än en tjänsteman bakom skrivbordet. En fotograf åker så snabbt det går till olyckor, brottsplatser, jordbävningar, kärnkraftshaverier, terrorattacker och krigshärdar. Han eller hon filmar eller tar bilder av kriminella, huliganer och extremister. Självklart görs det säkerhetsbedömningar på förhand, men alla faror går inte skydda sig mot. Uppdraget att rapportera väger dessutom tungt.

Alla stora mediehus har i takt med smittspridningen vidtagit åtgärder för att skydda produktionen och medarbetarna. Normalt är redaktioner beredda på en rad farliga situationer, oftast i sargade länder utomlands. Pandemi i Stockholm var dock fram till alldeles nyligen ingen levande hotbild.

Låt oss hedra Tomas Oneborg genom att skänka en stunds tanke till honom. Och till alla de reportrar och fotografer som gör jobbet åt oss andra ute på fältet.

 

Karin Olsson är kulturchef och ställföreträdande ansvarig utgivare på Expressen.