Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Karin Olsson

Olsson: Varför duger inte Makode Linde?

Makode Linde. Foto: Peo Nilsson
Intag av den berömda tårtan. Foto: Kristofer Sjögren

Finns det någon annan erkänd konstnär i Sverige som förminskas så lättvindigt som Makode Linde?

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"Simpelt PR-trick", skriver Clemens Poellinger i Svenska Dagbladet. Det handlar om Lindes protest mot att Kulturhuset Stadsteaterns vd Benny Fredriksson vägrar publicera titeln på hans konstutställning - "Negerkungens återkomst" - på reklamaffischerna. "Vem vill dras in i en sådan debatt, annat än i rent marknadsföringssyfte", undrar Sveriges Radios Mårten Arndtzén.

Sedan genombrottet med "Painful cake", black face-tårtan som vrålade när kulturministern tog för sig, har Makode Linde regelmässigt avfärdats som en effektsökande provokatör. Inte sällan har han dessutom anklagats för rasism.

Den värste belackaren, Kitimbwa Sabuni, samordnare för Afrosvenskarnas riksförbund, dömde blixtsnabbt ut Lindes antirasistiska performance med orden "även en sådan som Breivik menar sig ha goda avsikter" (Aftonbladet 17/4 -12).

 

Nu vädrar Sabuni morgonluft igen och har lyckats få audiens hos självaste Benny Fredriksson. I en radiointervju uppger Sabuni att han även vill ta upp utställningen med Stockholms politiker. En sådan kommissarie borde Fredriksson förstås inte ha välkomnat, utan visat dörren med orden att utställningarna inte behöver sanktioneras av någon intressegrupp. Men en rakryggad försvarare av konstens integritet har direktören för det hela knappast gjort sig känd som den senaste tiden.

I ett reportage om Lars Vilks framkom nyligen att Fredriksson såg det som sin uppgift att skydda personal och besökare från att "känna sig kränkta" (DN 27/11). En sådan som Vilks ville han helst inte befatta sig med och uttryckte sin lättnad över att denne frivilligt avstod från att komma på vernissagen för en utställning där han anlitats som skribent.

Ingenting tycks Fredriksson ha lärt sig av skandalen när Kulturhuset 2011 ställde in en streetdance-föreställning efter att en tonsatt vers av Koranen väckt en vag reaktion på Facebook.

 

I den miljöpartistiska arbetsgruppens utskällda förslag till ny kulturpolitik förespråkades att "organisationer som företräder underrepresenterade grupper" skulle utbilda all kulturpersonal till att tänka rätt. Många undrade hur sådana tokerier hade nått ända upp i ett regeringsparti. Med tanke på att Benny Fredriksson, av Fokus rankad som kulturvärldens näst mäktigaste, inte tycks främmande för liknande manövrar kanske det inte är så märkligt ändå.

 

Makode Linde är en av ytterst få kända afrosvenska konstnärer. En utställning med det både rått anklagande och dubbeltydiga, ironiskt klingande namnet "Negerkungens återkomst" borde väcka tankar om hur vår konsthistoria egentligen ser ut och den utpräglat vita konstvärlden.

New York Times publicerade nyligen artikeln "Black artists and the march into the museum" (28/11) om frånvaron av framstående svarta konstnärer i museernas samlingar. En skamlig brist som sakta håller på att åtgärdas.

Tänk om vi hade kunnat ha ett motsvarande samtal i Sverige, i stället för att låta Makode Linde än en gång få höra att hans uttryck inte är mysigt nog.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.