Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Karin Olsson

Nu måste SVT lägga ner romantiken kring 1968

Mikaela Knapp spelar journalisten Karin Ström (t v). Foto: SVT

Karin Olsson om SVT:s miniserie "Systrar 1968".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA I DRAMA. En farbror ropar glatt ”Det är ju Erich!”, när vårdpersonalen visar en bild på den gamle DDR-ledaren Erich Honecker. I Dresden har ett äldreboende inhandlat en mängd vardagsföremål från DDR-tiden. De används i demensterapi som gör de förvirrade gamlingarna lugna och hemmastadda. Om detta kunde man nyligen läsa i ett reportage i Dagens Nyheter.

Jag kommer osökt att tänka på artikeln när jag ser SVT:s drama i mellandagarna, ”Systrar 1968”, om den vänsterradikala journalisten Karin, dotter till en städerska. Man skulle lätt kunna skriva en elak sågning av det plågsamt banala manuset. 

Serien betar av precis allt vi lärt oss att förknippa med fyrtiotalisternas revolt. Testuggande FNL-snubbar, kaxiga reportrar, lekfulla orgier, klassresor uppåt och neråt, kreativ explosion, uppror mot borgerliga konventioner, ropen skalla – daghem åt alla. Varför ska svenskarna genomlida tre timmar av årets bästa tv-tid med klichébingo?

Eran är dessutom förmodligen en av historiens mest väldokumenterade. Jag rekommenderar särskilt Ebba Witt-Brattströms skildring av Grupp 8, ”Å alla kära systrar”, och Marianne Lindberg De Geers roman ”Under belägring”. De förmedlar med äkthet och komplexitet den tidsanda som då förändrade västvärlden.

Knapplösa knull

Ett drama som ”Systrar 1968” är däremot bara ett Skansen för pigga pensionärer. Pensionärer för vilka haschpipan är en Madeleinekaka för de formativa ungdomsåren. Och scener med knapplösa knull det änglaspel som får ögonen att tåras av sentimentalitet.

Likt hur äldreboendet i Dresden skapar trygghet genom att låta de gamla elda i en kolugn som var vanlig i Östtyskland, avslutar SVT 50-årsjubileet av 1968 med friktionsfritt radikalitetsmys för kärnpubliken.

Men om man verkligen hade velat hedra revolutionsåret borde SVT i stället ha låtit en känslig samtidsskildrare som Gabriela Pichler, filmregissören bakom ”Äta sova dö” och ”Amatörer”, göra något som skaver, som ropar efter politisk handling i detta nu. För vi lever i komplicerad tid som inte är betjänt av sövande nostalgi.

Idag sätter demonstranterna i Frankrike på sig gula reflexvästar och spyr hat över dem som 1968 tog Paris gator i besittning. Nu anklagas de för att vara den uppnästa eliten, kapitalismens lakejer utan förståelse för vanligt folk.

Den okuvliga framtidstro som unga kände under studentrevolten har 50 år senare förbytts i pessimism.

 

LÄS MER – KARIN OLSSON: Det kan gå snabbt att bli icke önskvärd 

Trump och Åkesson

Sociologiikonen Zygmunt Bauman skrev i den postuma boken ”Retrotopia” (2017) om nostalgin som ett farligt vapen när otrygghet och ojämlikhet ökar. Politiker som Donald Trump, Viktor Orbán och Jimmie Åkesson lovar allt ska bli bättre, om det bara blir som förr.

Men förr kommer aldrig tillbaka. Om det ens funnits.

Själv är jag lika trött på Sverigedemokraternas folkhemssvammel som den välmenande romantiken kring 1968. Nästa jul måste vi få skakas om av ett drama som är allt annat än "Jag är nyfiken – gul" spunnen i sockervadd.

 

Karin Olsson är kulturchef på Expressen.



LÄS MER  KARIN OLSSON: Greta Thunbergs yttrandefrihet är lika viktig som vuxnas 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!