Karin Olsson
Glöm njutning, skönhet och kreativitet. I det kulturpolitiska idéprogram som Miljöpartiets arbetsgrupp har tagit fram är konsten först och främst en uppfostringsanstalt.
Linjen i skriften "Kulturen - det fjärde välfärdsområdet", som nu lämnas över till partistyrelsen, är tydlig. Av kulturen skall vi bli goda medborgare, jämställda och jämlika, som fyller sina andliga slukhål med teater och trumpeter i stället för tom konsumtion. Jag tror faktiskt att den har kommit nu: den ekologiska kulturpolitiken, som Alice Bah Kuhnke skrev om i sin famösa DN-artikel kort efter tillträdet.
Men sedan dess har det miljöpartiskt mjuka kryddats med auktoritär jargong. "Kulturpolitik är först och främst maktdelning", slås det fast. Något udda, då kulturpolitik annars brukar beskrivas som ett sätt att säkra fortlevnaden av högkvalitativa kulturuttryck, och människors möjlighet att utöva och ta del av dem, samt att vårda kulturarvet.
Men Miljöpartiet är ute efter hårdare tag.
LÄS OCKSÅ: Svensk film befinner sig i kris
Postkoloniala teorier
Med "normbrytande" som ledord vill man förvandla hela Kultur-Sverige, myndigheter såväl som institutioner: "Kvantifierade mångfaldsmål ska sättas upp, med sanktioner och konsekvenser från huvudmän om målen inte uppnås."
Dessutom föreslås forskare tillsammans med "organisationer som företräder underrepresenterade grupper genomföra en fortbildningsinsats i intersektionalitet och postkoloniala teorier för alla styrelser och all personal inom kulturinstitutionerna".
Det är ett onödigt långt citat, men jag väljer att skriva innantill eftersom risken annars finns att läsarna tror att jag hittar på.
För vi vet ju hur det brukar gå när organisationer som säger sig representera etniska/religiösa grupper upphöjs till kommissarier. Minns när Nobelmuseet lät en imam inspektera en utställning om yttrandefrihet och efteråt klippte bort en kontroversiell del av filmen "Submission". Minns Världskultursmuseets upprepade självcensur efter påtryckningar från religiösa grupper.
Och vad är egentligen en "underrepresenterad grupp"?
LÄS OCKSÅ: Reducera inte filmkonsten till politik
Bönder och brudar
Som vit heterokvinna, uppvuxen på landet i ett hem utan bildningstradition och akademiska meriter, undrar jag vilken mångfald jag möjligen skulle kunna bidra med. Går jag på arbetarklasskvoten, eller kvinnokvoten? Måste jag representera bönder och brudar, eller får jag hysa åsikter som inte anses ligga i dessa gruppers intressen? Eller har jag med mitt nuvarande arbete som kulturchef på Expressen hamnat i "vit, urban medelklass med makt"-kvoten?
Självklart behövs ett bredare spann av erfarenheter i kulturvärlden. Jag tror själv aldrig att jag kommer att känna mig riktigt hemma i den, trots att jag befinner mig i något av dess centrum. Men det kan inte åtgärdas med att räkna skallar, vilket snarare riskerar att leda till ett farligt tänkande där yttre egenskaper alltid anses representera de inre. Inte minst inom kulturvärlden finns det också väldigt nischade områden, där det kan vara omöjligt att hitta någon större mångfald i experternas bakgrund.
Ingen vacker syn
Till slut måste jag också ställa mig något frågande till, för att prata miljöpartistiska, "representativiteten" i den grupp av oberoende kulturpersonligheter som bjudits in för att bidra till diskussionerna: Tilde Björfors, grundare av och konstnärlig ledare för Cirkus Cirkör, Katarina Henryson, sångerska i The real group, Pia Kronqvist, vd på Folkoperan, Behrang Miri, artist och opinionsbildare och Stina Oscarson, dramatiker och skribent. Det verkar snarare som att man har ringt Rättviseförmedlingen, än anlitat de mest initierade.
Att Behrang Miri, mest känd för att ha förespråkat en bortrensning av alla Tintin-album från ungdomsbiblioteket på Kulturhuset i Stockholm, lobbat för förslaget att stöpa om Kultur-Sverige utifrån mångfaldskvoter är ingen vild gissning.
För ett år sedan undrade vi hur en miljöpartistisk kulturpolitik såg ut. Nu vet vi, och det är ingen vacker syn.
Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.