Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Karin Olsson

Metoo-männen borde inte tystas

Edvard Munch, Melankoli, 1896. Beskuren i vissa digitala format. Foto: Cleveland Museum of Art

Karin Olsson skriver om metoo-männen och en modig publicist.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | METOO. Den nya podden som jag lyssnar på borde man kanske inte tala högt om. Men jag gör det ändå. De udda vännerna Fredrik Virtanen och Roland Poirier Martinsson har slagit sina påsar ihop och talas vid en gång i veckan. 

De har varit med om ett och annat. Ingen är underbar och älskad av alla.
Roland PM är den konservative och katolske Timbro-förläggaren som aldrig har passat in i den svenska korridoren. Fredrik Virtanen den röda ledarkrönikören och Aftonbladet-profilen, som anklagades under metoo-hösten och fick lämna tidningen. Det är okonstlat, personligt och ibland bittert. Men Virtanens neuroser i kontrast till Poirier Martinssons lakonismer skapar en ovanlig nerv.

Metoo var en stark feministisk våg. Journalistiken om Harvey Weinstein utlöste rörelsen och fick den att bära långt bortom The New York Times spalter. Äntligen fick kvinnor mod att berätta. Jag har skrivit massor om detta. Men det händer också att jag tänker: måste alla män som inbegreps beläggas med något slags yrkesförbud? När slutar deras "straff"?
Det gick förstås inte att behålla Fredrik Virtanen som feministisk krönikor på Aftonbladets ledarsida, men det var synd att han inte fortsatte höras på någon annan plats i detta stora mediehus. Även de som inte varit Guds bästa barn har väl något att berätta, ja, kanske särskilt de?

"Männens fall"

Ämnet har aktualiserats på nytt då Ian Buruma hastigt lämnat uppdraget som redaktör för The New York Review of Books. Ett kommande temanummer med rubriken "The fall of men" ("Männens fall") fick så mycket kritik att han tyckte det blev omöjligt att stanna. I tre essäer behandlas fenomenet med män som dömts i sociala medier, men inte i domstolar.

En av essäerna skrevs av den i Kanada (ö)kända kultur-och medieprofilen Jian Ghomeshi. Redan under 2014 och 2015 anklagades han av ett 20-tal kvinnor för sexuella övergrepp. Han åtalades i ett antal fall, men efter en uppmärksammad rättegång friades han på alla punkter. I ytterligare ett fall gjorde han en överenskommelse med den utsatta kvinnan och åtalet lades ned.
Det är en makalöst stark artikel. Han är öppen med sin gränslösa och maniska sexualitet. Hudlöst beskriver han också känslan att gå från att vara en av landets mest upphöjda kulturmän till en av de mest hatade. Hur han som kanadensare plötsligt benämndes som kanadensisk-iransk och rasismens portar öppnades.

Ian Buruma. Foto: HERMAN DREYER / NATUR & KULTUR

Tecken i tiden

Texten ger mig ett perspektiv som jag inte hade förut. Och jag tycker inte att det förminskar allvaret i Ghomeshis uppenbart vidriga och potentiellt brottsliga beteende.

Essän har nu försetts med en förtydligande faktaruta om anklagelserna och åtalen. Den borde ha varit där från början. Men att Ian Buruma inte kunde fortsätta som redaktör – en av världens främsta intellektuella – är ett trist tecken i tiden. En spännande publicist är just en sådan som inte respekterar tabun och tystnadskulturer, oavsett vem som skapar dem.

Jag utgår ifrån att han inte nöjer sig med att starta en podd.

 

Karin Olsson är kulturchef på Expressen.

 

LÄS MER - Karin Olsson: Arnault minns inte mycket - nästan inget 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!