Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Karin Olsson

Mediejätten Stampen kan stå inför sitt slut

Mediekoncernen Stampen kan stå inför sitt slut. Och dess egen motsvarighet till Paolo Macchiarini är den förre vd:n och styrelseordföranden Tomas Brunegård, som charmade skjortan av alla.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Samtidigt som branschen insåg att den digitala revolutionen på sikt skulle rasera affärsmodellen för papperstidningen, lyckades han med konststycket att skaffa sig mandat för att snabbt köpa tryckerier och en lång rad papperstidningar. Tillika för lånade miljardbelopp. Göteborgs-Posten, Hallands Nyheter och ett tiotal andra lokaltidningar kippar nu efter andan.

Medan läkaren har en etik att prövas mot – som att man "ska handla i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet" – verkar direktörens ansvar mer lättsinnigt.

Stampen är beviljad så kallad rekonstruktion, ett sista försök att undvika konkurs genom att förhandla ner skuldberget. I maj får de anställda statlig lönegaranti och även i juni, även om utbetalningarna då betraktas som ett lån till företaget. Frilansarnas fakturor fryses och läggs längst ner i högen av fordringsägare.

Tomas Brunegård och hans kumpan, ägaren Peter Hjörne, behöver däremot inte bekymra sig för brödfödan. En granskning av Expressen (26/5) visade att Brunegård under åren 1996-2014, som vd- och styrelseordförande, fick 74 miljoner kronor i ersättning. Hjörne tog i sin tur under 2006-2014 ut lön på 54 miljoner kronor och har fått aktieutdelningar på över 70 miljoner.

Efter fullbordat haveri drog Brunegård på långvistelse till Papua Nya Guinea och vägrar nu att svara på frågor kring Stampen, trots att han fortfarande sitter i styrelsen för Peter Hjörnes maktbolag. Han har dessutom hedersuppdraget att vara ordförande i den internationella pressorganisationen Wan-Ifra och sitter i styrelsen för Sveriges Radio, invald av sin gamle kompis Ove Joanson. När resurserna i Stampen var slut, gavs Brunegård alltså möjlighet att förfoga över public services pengar. Alltmedan skattebetalarna står för Göteborgs-Postens löner. Chefredaktör Cecilia Krönlein skrev i tidningen efter beskedet om ägarnas panikåtgärd: "Vi kommer fortsätta att satsa. Vi fortsätter som vanligt."

Som vanligt?

Att förvalta medier kräver, liksom läkaryrket, ett ansvar utöver det vanliga. Lokaltidningarnas betydelse för demokratin kan inte överskattas. Som Ida Ölmedal kunde visa i ett kulturreportage i veckan vidgar lokaltidningskrisen en klassklyfta, där fattiga småkommuner lämnas utan vettig bevakning (25/5).

Foto: Leif Jacobsson

Nu är det inte bara Stampen som har problem. Mittmedia, en annan av de stora aktörerna, har bokstavligt talat börjat kroka ner tavlor från väggarna och sälja för att finansiera den digitala omställningen. Även andra koncerner svettas över skakiga framtidsutsikter.

Men Brunegårds och Hjörnes halsbrytande affärer gör att den journalistiska utarmningen i främst Västsverige riskerar att gå i rekordfart. Vad ska det bli kvar av ett flaggskepp som Göteborgs-Posten? Om man hade Brunegårds fräcka attityd skulle man kunna uttrycka det som att operationen lyckades, men patienten dog.