KULTURDEBATT | AFTONBLADETS TROVÄRDIGHET. Åsa Linderborg är en imponerande teflonpersonlighet. Hon låter aldrig någon kritik få fäste. Jag ska lista några exempel.
Aftonbladets famösa publicering 2009 av Donalds Boströms reportage med påståenden att Israels armé jagade palestinier och skar ut organ ur deras kroppar ”innan de dödats” orsakade en diplomatisk kris mellan Sverige och Israel. Expos Jonathan Lehman avslöjade dessutom på sin blogg att Aftonbladet friserat Boströms artikel i den engelska översättningen, så att de värsta antisemitiska undertonerna tvättats bort.
Linderborg erkände aldrig något fel.
Tre år senare publicerade Filter ett reportage om organstölder i Israel, vilket fick henne att jaga upprättelse och skriva om ”sveket från den svenska pressen”. Men artikeln i Filter gav inte heller stöd åt teserna i Boströms spekulativa artikel. Organstölderna skedde inte innan personerna dödats och de drabbade både palestinier och israeler. Det hela handlade om en välkänd skandal på det israeliska rättsmedicinska centret Abu Kabir.
Men vid det här laget hade alla tröttnat. Få orkade hålla reda på turerna längre.
Fallet Benny Fredriksson
Ett annat exempel på Linderborgs förmåga att kollra bort kritik är fallet med Benny Fredriksson. Under metoo-hösten, när det snabbt blev fokus på Aftonbladet-män, var Linderborg en högljudd kritiker av den journalistiken. När hon själv fick uppgifter om händelser på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm eldade hon på nyhetsredaktionen och skrev upprört om teaterchefen Fredrikssons påstådda metoo-framfart. Efter att han tagit sitt liv medverkade hon i ”Aktuellt”:
”Vi hade en löpsedel som jag tyckte var förfärlig när jag kom till tidningen på morgonen, den hade jag gärna sett var ogjord.” sa hon.
På löpsedeln stod ”Teaterchef pressade skådespelare till abort för en roll”.
I SVT sa Linderborg att den var felaktig och utmålade det som att hon överraskats av löpet. I själva verket hade hon redan använt en ännu starkare formulering ”Han har till och med tvingat en skådespelare att genomgå abort” i en krönika. Och twittrat i samma stil.
Efter Fredrikssons död medverkade Linderborg i flera långa intervjuer. Ofta med gråten i halsen och orden att hon ”blivit sin egen empiri” i den hänsynslösa metoo-eran. Vips, så var det synd om Åsa Linderborg i stället. En smula ironiskt då hennes linje i metoo-debatterna har varit att kvinnor frånkänts eget ansvar.
Men det är berörande när tuffa mediechefer gråter i radio. Åsa Linderborgs karisma är stark och formuleringskonsten likaså. Allt kunde fortsätta som vanligt.

Nu försöker hon göra om tricket ännu en gång: blanda bort korten och smita från ansvar. I början av februari kopplade hon den väl ansedda Rysslandsforskaren Martin Kragh till sådana som ”springer utländska staters ärenden”. Hon tycker att Säpo och hans arbetsgivare, (läs Uppsala universitet och Utrikespolitiska institutet) ska utreda honom. Han kan nämligen vara del av en ”hemlig, statlig säkerhetsorganisation i Storbritannien”.
Stark reaktion
Reaktionen från omvärlden blev stark och Linderborgs smutskastning, löst baserad på hackade dokument som av allt att döma är del av en rysk påverkanskampanj, fördömdes.
Den säkerhetspolitiske experten Patrik Oksanen gjorde en avslöjande granskning (”Cyberstölden, förtalskampanjen och kulturchefen som tappar fattningen” Hela Hälsingland, 12/2), Claes Arvidsson, redaktör för ledarbloggen Säkerhetsrådet, skrev i Svenska Dagbladet (”De som tar rösten från Kreml som sin egen” 13/2), kulturchefen i samma tidning, Lisa Irenius, krönikerade (”Linderborgs allvarliga anklagelse vilar på mycket svag grund” 14/2), Mathias Ståhle gjorde en fördjupning (”Så blev svenska medier del i ryskt informationskrig” SvD, 16/2) och diplomaten Olof Ehrenkrona markerade (”Aftonbladet krattar manegen för Kreml”, SvD 17/2).
På Brännpunkt slöt Rysslandsexperter och tunga akademiker upp: ”Vi står bakom Kragh - ta ryska hotet på allvar” (SvD 14/2).
Mitt i allt detta hade Åsa Linderborg hunnit skriva ytterligare en text, som påstod att Martin Kragh hade ett kontrakt med Expressens kultursida, hävdade att vi kunde ha släppt in en spion och att han aldrig tidigare varit i närheten av en kultursida. Men Martin Kragh är en flitig Under strecket-skribent på Svenska Dagbladets kultursida och recenserar även böcker där då och då. Med Expressen har han inget kontrakt. Ett helt stycke togs bort från Linderborgs text efter någon dag, med en diskret, för att inte säga vilseledande, rättelse. Problemet var ju inte främst att det stått att han hade kontrakt med Expressen, utan att han pekades ut som en person som sålt sig till en annan nation.
Försvarade Martin Kragh
Trycket på Linderborg hårdnade ytterligare när Rysslandsjournalistikens grand old man Stig Fredrikson, SVT:s före detta utrikeskorrespondent i Moskva och utrikeskommentator, gick ut i den ryska tidningen Novaja Gazeta (19/2) och försvarade Martin Kragh mot de spionanklagelser som Åsa Linderborgs medarbetare (Aleksej Sachnin och Johannes Wahlström) framfört där, dagen hon innan hon själv upprepade dem i Aftonbladet. Fredrikson skriver:
”Novaja Gazeta [deltar] i en förtalskampanj som mest liknar sådant som ryska troll på sociala medier sedan länge bedriver mot utvalda måltavlor. Jag vill hävda att i Sverige är de båda artikelförfattarna isolerade i medievärlden. De har gjort sig omöjliga på de flesta redaktioner efter sin medverkan inte minst i den statliga ryska propagandakanalen RT.
Deras huvudsakliga arena i dag är kultursidan i tabloidtidningen Aftonbladet som ha gjort sig känd för att ofta förringa det hot som många i Sverige upplever från rysk militär upprustning och från ryska desinformations- och påverkanskampanjer./.../
I artikeln riktas anklagelser mot Martin Kragh som innehåller rent förtal. Han anklagas för att vara agent åt den brittiska underrättelsetjänsten MI-6 men han har själv förnekat allt samröre den brittiska tankesmedjan Institute of Statecrafts så kallade Integrity Initiative eller med MI-6. Anklagelserna mot Kragh har spritts bland annat av RT och Sputnik, innan de alltså nu förs vidare av Sachnin och Wahlström.”
Det är klart att Åsa Linderborg efter denna pulvrisering av hennes medarbetare, vars uppgifter hon själv har spridit i Nordens största tidning, måste samla sig till en motattack. Hon använder igen sina beprövade metoder: sidospår, lögner och dragningar.

”Ett rent påhitt”
Artikeln fick den magstarka rubriken ”Martin Kragh är ett demokratiskt problem” (Aftonbladet 21/2). Den myllrar av detaljer, påståenden och vaga uppgifter från hemliga källor, i syfte att utmåla Kragh som en charlatan, potentiellt en farlig sådan. Ingen som inte är ohyggligt intresserad, och ägnar timmar av research, kan bedöma sanningshalten. Hon skriver till exempel att han är senior rådgivare på den amerikanska tankesmedjan Atlantic council, vilket är rent påhitt. Han har aldrig haft en sådan titel och aldrig arvoderats av dem.
Men vid det här laget har de flesta, ännu en gång, tröttnat på turerna. Få minns längre vem som sa vad. Vardagen återvänder. För alla utom Martin Kragh.
Så har den som från början ville så tvivel kring hans oberoende och redlighet vunnit. Alla som framöver googlar Kraghs namn kommer få lögnerna högt i sökträffarna hos Google, på grund av Aftonbladets digitala professionalitet och den perfekt sökmotoroptimerade rubriken. Det får en annan effekt än den desinformation om honom som tidigare bara förekommit i udda publikationer som Internationalen och Samnytt.
Inte undra på att akademikerna som slöt upp bakom uppropet till stöd för Martin Kragh på Svenska Dagbladets debattsida skrev att flera forskare hade uttryckt sitt stöd för initiativet ”men avböjt att medverka på grund av rädsla att själva bli måltavlor.”
Linderborg motiverar sina artiklar med att hon är orolig för yttrandefriheten i frågor som rör Ryssland och säkerhetspolitiken, men den oron saknar grund. Det går utmärkt att kritisera Nato eller tycka att opinionen är halsstarrig i fråga om Ryssland. Om man, till skillnad från henne, låter bli att samtidigt sprida falska uppgifter och återkommande publicera personer som jobbat för RT kan man till och med få visst gehör.
DN kan låtsas som att det regnar.
Om Åsa Linderborg till exempel hade låtit någon annan än den beryktade Johannes Wahlström göra kultursidans granskning av Dagens Nyheters artiklar om ryska spioner hade morgontidningen varit pressad att svara på kritiken. Nu kan DN i stället låtsas som att det regnar och tiga sig igenom saken, då åtminstone en av granskarna saknar trovärdighet.
Åsa Linderborgs motiv denna gång är enkelt. Hon vill hämnas på Martin Kragh för att han i en forskningsrapport för två år sedan om rysk påverkan och proryska narrativ skrev om Aftonbladets kultursida som en hemvist för sådana. Forskningsrapporten blev mycket uppmärksammad och jag skrev själv om den (Expressen 18/1-2017). Allt som har hänt sedan dess bekräftar egentligen bara tesen i den vetenskapliga artikeln. Nu låter det inte bara som ekon från Kreml på Aftonbladets kultursida, vilken det ju gör om man råkar dela sådana åsikter. Nu deltar Linderborg själv, till synes med berått mod, i en förtalskampanj mot Martin Kragh.
Att hon ger igen för gammal ost med smutskastning om spioneri och påståenden att Kragh, som inte uttalar sig politiskt, skulle ha lömska ärenden som att tysta Nato-kritiker, förvånar även mig som följt hennes undanmanövrar länge.
Tidigare har jag tappat förtroendet främst för Linderborg, men nu känner jag att förtroendet för Aftonbladet som tidning står och väger.
Karin Olsson är kulturchef och ställföreträdande ansvarig utgivare på Expressen.