Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Linderborg låtsas vara en intellektuell Rambo

Åsa Linderborg, senior reporter på Aftonbladet och författare.Foto: FELIPE MORALES / AFTONBLADET
Aftonbladet-huset i Stockholms city.Foto: MAGNUS HALLGREN / DN TT NYHETSBYRÅN

Det är orimligt att låta Åsa Linderborg bli den moraliska härföraren i debatten om metoo. 

Karin Olsson skärskådar hennes försvarstal, förklätt till intima bekännelser.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Åsa Linderborgs bearbetade dagbok ”Året med 13 månader” kallas för en självrannsakan, men det är en bedräglig beskrivning. Boken, med tillhörande intervjuer, är snarare ett skorrande försvarstal av de fatala övertramp som Åsa Linderborg gjorde under metoo, en tid som hon dömer ut nästan totalt.

”Jag blev som alla andra” (ur boken).

”Jag rycktes med” (TV4).

”Det visar lite grand på revolutionens kraft” (SVT).

Det var alltså inte hon. Det var alla vi andra.

Bakgrunden är välkänd. Under metoo initierade Åsa Linderborg, Aftonbladets tidigare kulturchef och i dag senior reporter på samma tidning, en granskning av kulturhus- och teaterchefen Benny Fredriksson. Hon ackompanjerade reportaget, vars mest konkreta uppgifter visade sig bygga på lösan sand, med hätska tillrop på kultursidan. Benny Fredriksson tog sitt liv och Aftonbladet fälldes av Pressens opinionsnämnd för att grovt ha brutit mot god publicistisk sed, en formulering som bara används för de allvarligaste klandren.

Benny Fredrikssons kondoleansbord.Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT

Men när Linderborg nu annonserar sin stora uppgörelse med det som hände handlar det inte så mycket om varför hon skrev som hon gjorde. För det har hon – glömt.

Hon berättar att hon vid sin medverkan i ”Aktuellt” efter Benny Fredrikssons död inte har en aning om att hon ens har skrivit om aborten, som Fredriksson påstås ha tvingat en skådespelare till. Det var den mest sensationella delen av publiceringen, en sak som hon dessutom twittrat och pratat om i Aftonbladet TV. ”Jag har inte bara skrivit det, jag har dessutom glömt bort det”, utropar hon i boken.

”Nu är jag rädd för mig själv”, fortsätter hon.

Var och en får göra sin bedömning av hur trovärdigt detta är.

När Linderborg beskriver sina texter och uttalanden om Benny Fredriksson är det som något oerhört långt borta från henne själv. Nästan som att någon tagit kroppen i besittning, manövrerat den som i en dimma.

Paradoxalt nog är hon samtidigt mån om att beskriva sig själv som en unik och klarsynt röst. Ja, frågan är om någon annan i hela Sverige har Linderborgs integritet, mod och sanningslidelse? Hon står ensam mot massan, det är tungt, och innerst inne är hon bara den lilla kämpande arbetarflickan i Västerås. Men hon gör det. För hon är ”Natasja Kalasjnikov”, som följer i fotspåren av generationer med inopportuna kommunister.

Denna självbild av en intellektuell Rambo förklarar sannolikt varför Linderborg försöker beskriva det som händer med Benny Fredriksson som en anomali. Som att hon för en chockartad sekund tappar kompassen, blir ett rö för vinden i den orkan som skapats av Sveriges största publicister, enligt henne förvandlade från journalister till febriga metoo-aktivister.

Jag går igenom fällningarna från 2019 och 2020 i Mediernas etiknämnd.

Och nu – när Linderborg blivit sig själv igen – vill hon få alla andra redaktörer att ta sitt ansvar. I P1:s ”Medierna” uppmanar hon med darr på stämman dem att i detalj diskutera sina misstag, särskilt om de begicks under metoo.

Men blev Åsa Linderborg som ”alla andra”? Är Benny Fredriksson-publiceringen ett irrbloss hos en annars stabil och omdömesgill mediechef?

Jag går igenom fällningarna från 2019 och 2020 i Mediernas etiknämnd, tidigare Pressens opinionsnämnd.

Den 11:e mars 2019 kommer den första fällningen av artiklar som Åsa Linderborg har skrivit. Det gäller den redan nämnda kulturkrönikan om Benny Fredriksson, metootidens mest aggressiva text, späckad av hårdragna påståenden och svepande karaktärsomdömen.

Den 2:e december 2019 är det dags igen. Aftonbladet fälls på grund av att Åsa Linderborg än en gång bedöms ha brutit mot god publicistisk sed. Nu har hon utmålat den ansedde Rysslandsforskaren och Utrikespolitiska institutets Martin Kragh som landsförrädare, ett mycket allvarligt brott. Hon lutar sig mot ”läckta dokument” (läs, rysk desinformation) och skriver att Kragh ”misstänks […] arbeta för främmande makt, närmare bestämt den brittiska underrättelsetjänsten” och hon spekulerar att han ”säljer (falsk) information om sina landsmän.” Påståenden fullständigt tagna ur luften, som publicerade i Skandinaviens största tidning kan orsaka stor skada för en internationellt verksam forskare.

Rysslandsforskaren Martin Kragh.

Bara några månader senare, den 20:e februari 2020, fälls Aftonbladet återigen för något som Åsa Linderborg har skrivit. Hon har då kallat en man i Isabella Löwengrips närhet för ”gangster” och ”gangstersnubbe”, utan belägg.

Mediernas etiknämnd slår fast att Aftonbladet orsakat mannen en allvarlig publicitetsskada.

Detta pärlband av fällningar under ynka ett års tid kopplade till en enskilds skribents artiklar om tre helt olika saker är milt uttryckt ovanligt. Men bara Fredriksson-fallet ryms i boken, och varje fråga om Kragh i intervjuerna viftas irriterat bort av Linderborg, i Svenska Dagbladet dessutom med en förolämpning: ”Det jag vill säga om honom kan du inte trycka i en tidning.” 

Med tanke på hur lätt det är att hitta exemplen på rena lögner och vårdslöshet i hennes publicistiska gärning, till och med under en så avgränsad tid, måste den där sanningslidelsen ta sig väldigt slumpartade uttryck.

Det är märkligt att Linderborg som efterfrågar just nyanser inte förmår att se den stora paletten under metoo

I grunden är förstås Linderborgs generella önskan och uppmaning om en mer ödmjuk hållning bland journalister högst rimlig. Självrättfärdigheten i kåren kan stå mig upp i halsen, ja även ibland när den ligger i min egen mun. 

Journalister är människor som alla andra. Hukar i åsiktskorridorer, gör misstag och tar genvägar. 

Jag ångrar vissa saker som jag sa under metoo, som i dag framstår som förhastade och alltför tvärsäkra. Och det finns problematiska tendenser i den samlade mediebevakningen att diskutera. Linderborg är inne på några relevanta fält, till exempel den ibland förenklade bilden av entydigheten i misstänkta övergreppssituationer, stigmatiseringen av anklagade män där ord står mot ord och så klart, den alltför entoniga debatten.

Men jag kan omöjligen köpa Linderborgs totala fördömande av journalistiken under metoo. Uppenbarligen begicks fel, en del allvarliga. Det gjordes också väldigt bra journalistik och mycket däremellan som inte var särskilt märkvärdigt alls. Jag har skrivit långa rader av texter om metoo och ofta förklarat och försvarat Expressens nyhetsvärdering under den tiden, även publiceringar som blivit fällda. Medieetiken är i ständig förändring, och kan bara utvecklas genom publicister som aktivt förhåller sig till den. Jag är överens med Linderborg såtillvida att fler borde ha diskuterat sina publiceringar.

Den intimiserade inramningen av det som hände blir försåtlig.

För det är tydligt att de ansvariga utgivarna i Sverige, på de stora tidningarna och i public service, generellt tolkade allmänintresset och medieetiken radikalt annorlunda under metoo, än vad Mediernas etiknämnd och Granskningsnämnden kom att göra i efterhand. Det är ett intressant glapp, dock inte samma sak som att alla utgivare förvandlades till aktivister.

Det är märkligt att Linderborg som efterfrågar just nyanser inte förmår att se den stora paletten under metoo, i grunden en viktig förflyttning av perspektivet gällande sexuella övergrepp och maktmissbruk. Hon beskriver det som hände nästan uteslutande som något urspårat, till och med som ett sätt för oknullade kvinnor att hämnas: ”Rotar man lite i de olika högarna av metoo-historier hittar man ofta just det: kvinnor som känner sig utnyttjade för att det första sexet inte ledde vidare till något mer eller större.”

Ofta?

Det är trots allt lätt att tycka om dagbokens Åsa. Den privata människan verkar varm, rolig och mänsklig. Ett perfekt middagssällskap, lojal vän och fin mamma. Desto svårare är det att fördra offentlighetens Linderborg, den vilt svingande debattören som med undantag för en halvkväden brasklapp i slutet – ”Jag kan inte gömma mig bakom eller trösta mig med att de andra mediehusen betedde sig lika illa” – gör allt för att kontextualisera bort ansvaret för Fredriksson-publiceringen genom att skylla på andra redaktörers beslut i helt andra fall, på ”revolutionen” och smärtan efter uppbrottet från en långvarig kärlek. 

Den intimiserade inramningen av det som hände blir försåtlig, ett sätt att göra sig mjuk, svår att kritisera. Försvarstal i form av bekännelser, inte olikt hur Jan Myrdal ofta skrivit.

Författaren Jan Myrdal.Foto: NIKLAS HENRIKCZON

Men att låta Åsa Linderborg, något av en serieförbrytare i medieetik, bli den moraliskt högtstående härföraren i den publicistiska debatten om metoo är sannerligen att göra bocken till trädgårdsmästare. 

”Det är lite politikersvar över vissa av Linderborgs urskuldanden”, säger Martina Montelius träffande i podden ”Lunch med Montelius” om Linderborgs ”Året med 13 månader”. 

Det var hennes fel. Samtidigt var det ju inte hennes fel. 

 

Karin Olsson är kulturchef och ställföreträdande ansvarig utgivare på Expressen.