Lättare att förbli snygg än att fortsätta vara nyfiken

KULTURKRÖNIKA. Det finns en obetalbar scen i Jan Guillous nya roman. Han är på Akademibokhandeln i Katrineholm för att hämta en bok, som han beställt. Den unga kvinnliga expediten frågar vad han heter. När Guillou – eller rättare sagt hans alter ego Erik Ponti – efter några laddade ögonblick insett att hon faktiskt inte vet vem han är, finner han sig och säger vad han heter. Då frågar expediten hur det stavas. 

En av Sveriges mest kända män på väg att blekna bort. Han blottar sin förvåning, men känner sig också lite road. Tänk att få vara med om detta!

Aldrig trodde jag att Guillou skulle få mig att känna något som kan liknas vid ömhet. Till skillnad från i hans kolumner i Aftonbladet, med samma gamla käpphästar, framträder här en levande människa, med humor och självdistans, ja till och med en smula ödmjukhet. Den tradiga gubben är som bortblåst.

Vad är det för föryngringskur han genomgått?

Vinterns kulturdebatt har präglats av frågan om åldrande och bedagad skönhet, efter att några kända intellektuella kvinnor beklagat sitt kroppsliga förfall. Efter Erik Gallis SVT-serie ”Under kniven” övergick frågan till vad man får göra åt det. 

Med plågsamma närbilder på brazilian butt lift och bröstförstoringar har han visat att plastikkirurgi i dag är något normaliserat. En kvinna från Värmland åker till Tallinn för en mommy makeover. Det innebär stora operationer, men dessa konsumeras med lika stort engagemang som de färdiga köttbullar hon inhandlat till familjen inför sin frånvaro.

Jan Guillou har länge varit sinnebild för mannen som är sig själv nog.

Kritiska röster, som Joel Halldorf, har lyft att vi borde prata mer om ”andligt kapital” än ”erotiskt kapital”. Han hänvisar till författaren Lotta Lundberg som i tidskriften Pilgrim frågar sig ”var har själen tagit vägen när vi talar om åldrande?”.

Men att fokusera på själ och vishet i stället för det yttre känns onödigt anspråksfullt. Kanske blir det enklare om vi i stället talar om de farligaste ålderstecknen av dem alla? Likgiltighet, bitterhet och brist på nyfikenhet.

Medan det är lätt att trolla bort bekymmersrynkan med botox, kräver det rörliga intellektet ett stort arbete, som vi sällan pratar om. Det är helt enkelt lättare att förbli snygg än att hålla sig alert. Jag har träffat 80-åringar som tar sig an världen med förundran, men desto fler – särskilt män – som redan i 45-årsåldern kapslat in sig i sig själva. Allt de har att berätta har man hört dem säga förut. De är klara. Och jag orkar inte lyssna en minut till.

De mentala rynkorna förfular dem något enormt.

Tankarna går till Annina Rabes försvar på Expressens kultursida för de läsande kvinnorna, ofta hånade som kulturtanter, men i själva verket ”den minoritet som är nyfikna på något utöver sig själva och sin egen navel”.

Jan Guillou har länge varit sinnebild för mannen som är sig själv nog. Men i ”Den som dödade helvetets änglar” tittar oväntat hans inre kulturtant fram. Han var ju klar med sin stora romansvit och skulle gå i pension; sitta under en palm och bara jäsa. Men så briserar pandemin, en spännande polisutredning kommer i hans väg. Och den gamla nyfikenheten börjar klia.

Med självironi brottas han med frestelsen att i stället för en ny thriller skriva en självupptagen och oläslig memoar, som snart bortglömda publicister med dödsångest brukar göra. Det hela andas lust och lätthet.

Plötsligt slår det mig vad åren också kan ge en människa, mer än slappt hull och russinfejs: den stora friheten. 

När jakten på yttre bekräftelse – för skönhet eller prestationer – äntligen stannar av, då kan leken börja igen. Den mogna människa som är i stånd att omfamna detta blir nog lyckligast av alla.

Karin Olsson är kulturchef och biträdande chefredaktör på Expressen.

PODCAST. Expressens mediepodd gästas av Patrik Oksanen, som går igenom mediernas misstag i Rysslandsbevakningen. Kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind diskuterar Godmorgon världens politiska paneler och ljugande kändisar.