Karin Olsson
”Talang” är den enda familjeunderhållningen på tv som går att titta på som förälder utan att gå under av tristess. Där sitter Alexander Bard i juryn, som en av Sveriges mest meriterade artister och musikproducenter. Hans roll i juryn är tydlig: sträng, rättfram, originell. Lite av den galne professorn.
Det jobbet borde Alexander Bard inte få ha, anser Peter Wolodarski, chefredaktör på Dagens Nyheter. Pia Rehnquist, chefredaktör på Sydsvenska Dagbladet, håller med.
Det hör till ovanligheterna att två mäktiga redaktörer, satta att värna en liberal offentlighet, har synpunkter på en nöjeskändis och filosofisk författares uppdrag. Av ren nyfikenhet tittar jag på den mer än två timmar långa debatten, arrangerad av högerextrema, som Alexander Bard deltog i förra året. Och som Wolodarski, ”bland mycket anmärkningsvärt”, tycker var droppen. Tesen i hans krönika är att detta inte hade tillåtits av TV4 för fem år sedan. ”Att en sådan person frontar i ett familjeprogram som barn tittar på är för mig obegripligt”, sa Wolodarski senare till Expressen. Pia Rehnquist uttryckte sig liknande på Twitter.
Signalen är glasklar: Bard borde bort.
För fem år sedan satt Alexander Bard inte i juryn för ”Talang”, utan i ”Idol”. Han var kontroversiell då också. Han har varit kontroversiell i decennier. Provokatören Bard är något av en institution i Sverige, en udda fågel som efter en lång karriär i rampljuset lyckats bli folklig trots, eller kanske tack vare, sin excentricitet.
Så vad händer egentligen i scensamtalet med den ökände Gustav Kasselstrand? Bard är översvallande trevlig och kramas och visar att han verkligen uppskattar tillställningen, både på plats och efteråt i sociala medier. Det är inget normalt sammanhang: Kasselstrand är partiledare för det högerextrema partiet Alternativ för Sverige och arrangören Jonas Nilsson är en ledande figur i alt-högern och dömd för grov misshandel.
Hudfärg är det minst intressanta med en människa, menar han.
Men samtalet är intressant. Bard krossar – totalt faktiskt – Kasselstrands motbjudande etnonationalism. Bard tror på det ”kosmopolitiska Sverige” och försvarar ett mångkulturellt samhälle. Han säger att en familj kan se ut på många olika sätt och håller brandtal efter brandtal mot rasism. Hudfärg är det minst intressanta med en människa, menar han. Och ett stängt land är dömt att misslyckas i konkurrensen om begåvning och teknikutveckling, argumenterar Bard.
Hans vision är en annan: den expansiva staden med högkvalificerad invandring som slipper släpa på en lågutbildad glesbygd. Kasselstrand ler stelt och inflikar lamt att Sverige måste hålla ihop.
Nationalism kan vara bra som en identitet av många, fortsätter Bard, som ett alternativ till att tro på ”tarotkort eller konspirationsteorier”, men det är otillräckligt för att bygga en stark framtid. Kasselstrand plockar inte upp den underhållande jämförelsen.
Bard är onekligen en extrem elitist och libertarian. Välfärdssamhället är som en ”stor vuxenblöja”, anser han. Han omfamnar inte den kostsamma delen av asylinvandringen, inte av etniska eller kulturella skäl, utan för att man som skattebetalare inte kan bestämma om man ska vara med och betala. Invandrare som bidrar till tillväxt och produktivitet måste alltid vara välkomna, och han tycker att en välutbildad pakistanier måste gå före en lågutbildad svensk. Kasselstrand blir allt mer kortfattad ju längre samtalet fortskrider.
Bard framhåller sina husgudar Marx, Hegel, Freud och Nietzsche. När Kasselstrand får frågan vilka tänkare han håller högt står han svarslös. Han framstår som en person som inte kan gå utanför sina tjatiga talepunkter om ”masspsykosen” och ”demokraturen” i Sverige.
Bard talar om att landsgränsen behöver vara som ett ”smart membran” och lyfter fram Australien som ett föredöme. Genusteori, svaghet och dumhet förkastar han; han dyrkar styrka och självförtroende. Samtidigt står det klart att han avskyr auktoritära ledare. Bard är inte helt lättplacerad. Han har en historia av engagemang i en rad partier och nätverk. Dessutom har han varit både satanist och zoroastriker.
DN Kultur gjorde för två år sedan ett roligt quiz, där man fick gissa om citaten kom från Alexander Bard eller den grekisk-romerske stoiske filosofen Epiktetos. Det är som om han älskar att gäcka oss.
Man skulle välvilligt kunna se Bards medverkan som ett slags samtalsaktivism, av typen som Stina Oscarson och Navid Modiri ägnar sig åt. Men Bards motiv kan bara han själv svara för. Jag har heller ingen lust att försvara hans påhopp på människor i sociala medier, hans utmanande språkbruk om kvinnor och meningsmotståndare, nu senast kallade han Wolodarski för ”lilla kräket”. Eller hans möte med Kasselstrand för den delen. Det finns skäl att kritisera honom och vara skeptisk.
Alexander Bard är heller ingen vald politiker eller formell makthavare.
Men det är inte bara Bard som är ute på hal is i den här historien. Det är inte lyckat att två liberala chefredaktörer vill få bort honom från TV4 i en roll som han, såvitt jag kunnat efterforska, sköter med framgång. Det ger propagandasajterna och den radikaliserade delen av högern alldeles för bra exempel när de ska utmåla journalister som ett förtryckande kollektiv utan tolerans för en yttrandefrihet bortom de städade spalterna. Tyvärr kommer säkert samma krafter sympatisera med den här texten, men det får inte hindra mig att skriva den.
En ”godkänd” offentlighet som bara står ut med de välkammande och okontroversiella är kvävande. Det måste finnas rum även för något av det oborstade, det gränstänjande. Alexander Bard är heller ingen politiker eller formell makthavare. Han är en skrivande och tänkande mångsysslare, en artist och tv-personlighet, en kreativ konstnärstyp. För de människorna måste ramarna vara vidast möjliga.
Innebär det att man inte ska reagera på extrema åsikter eller grova förolämpningar i offentligheten? Eller att någon aldrig borde förlora jobb och uppdrag om man börjar bete som en dåre? Självklart inte.
Men att indirekt pressa TV4 att plocka bort Bard underblåser en oroväckande trend av att vilja tvinga bort personer från en plattform, för att de anses stötande på en annan. Fenomenet har drabbat bland andra Kajsa Ekis Ekman, som inte fick tala om prostitution på en Roks-konferens efter en debatt om transfrågor på Aftonbladets kultursida och Horace Engdahl, som en vänsterpartist inte ville se på en kulturfestival i Helsingborg efter akademistriden. Detta sprider en räddhågsenhet som inte är bra för samtalsklimatet.
Så lackmustestet. Skulle jag stå ut med att min egen tioåring råkade söka fram Alexander Bards debatt med Gustav Kasselstrand på Youtube efter att sett ”Talang”? Det finns inget enkelt svar på det. Jag vill inte att min son ska tro att Alternativ för Sverige är vilket parti som helst. Men om han tog intryck av den karismatiske Bards antirasistiska appeller och vikten av hög utbildning i en framtida kosmopolitisk värld skulle det vara toppen.
Karin Olsson är kulturchef och ställföreträdande ansvarig utgivare på Expressen.