Karin Olsson
DEBATT | #METOO. Mediekvinnan som på sitt Instagram avslöjade Aftonbladet-profilen och anklagade honom för att ha våldtagit henne bröt ett tabu. I "Aktuellt" kallade Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén agerandet för "oansvarigt". Inte övergreppet, utan uthängningen.
Det låter hårt, men hon har en viktig poäng.
Mediekvinnan tar inte det publicistiska ansvar som grundlagsskyddade medier med en ansvarig utgivare gör. Funderade hon ens på hur det kunde drabba den utpekades närstående?
Samtidigt tar hon ett personligt ansvar. Hon exponerade sig för risken att stämmas för förtal – för den större sakens skull. Efter den omtalade Instagram-posten har så många andra personer namngivit ett antal förövare att dessa män omöjligen kan stämma varenda kotte. Det kollektivas kraft i sociala medier – eller lynchjustis om man så vill – har visat sig vara enorm.
Rättsväsendets oförmåga att ge offer för sexualbrott upprättelse tycks ha skapat ett uppdämt behov av upprättelse, eller för att tala klarspråk: hämnd. Valerie Solanas ler förmodligen i sin himmel.
LÄS MER - Jens Liljestrand: Vi vill ha beröm – för att vi inte är svin
Martin Timells sexism
De aggressiva namnpubliceringarna i #metoo rymmer onekligen något mörkt. Men de har också gett kraftfulla resultat. Expressen startade efter vittnesmålen ett gräv kring tystnadskulturen på TV4 och den folkkäre Martin Timells grovt sexistiska framfart kunde stoppas. Aftonbladet och SVT har i sin tur startat utredningar kring sina uthängda medarbetare. Och sexuellt gränslösa män lite här och var har nog begripit att oops, det går inte att vara ett avskum längre.
Kampanjen #metoo har utlöst en tsunami och är ett bevis på de förändrade maktförhållandena i dagens splittrade medielandskap. Ändå är debatten helt fixerad vid de traditionella medierna. Kanske ska man känna sig smickrad, kanske ska man glädjas åt att vi fortfarande står för något unikt, som särskiljer oss från de ansvarslösa medierna.
Men det går faktiskt inte att se något positivt i det stora antalet inlägg de senaste dagarna med rena konspirationer, främst från borgerliga och liberala röster. Det påstås att vi mörkar och skyddar "våra egna", detta för att vi inte har publicerat namnet på Aftonbladet-profilen. Högerpopulistiska krafter som lever på att misskreditera och driva politisk kampanj mot seriösa medier har länge låtit så här. Och opinionsarbetet verkar ha gett resultat även i rumsrena kretsar.
Rapporteringen om Anders Borg
Man ska passa sig för journalistisk självgodhet, men anklagelserna den här gången är absurda. Många drar paralleller till rapporteringen om Anders Borg, men "glömmer" att han själv trädde fram. Man "glömmer" också att ärkekonkurrenterna knappast brukar skydda varandra. Minns de gånger när Expressens profilerade medarbetare har varit inblandade i skandaler – inte har Aftonbladet lagt fingrarna emellan då. Och vår publicering kring Bonnier-kollegan TV4 och Martin Timell, som blottar ett strukturellt problem i tv-branschen, hur passar det in i mönstret?
Ett av de värsta inläggen kommer från näringslivets liberala tankesmedja Timbro. Det är skrivet av redaktionschef Lars Anders Johansson som kort efter mediekvinnans Instagram-post dundrade att "mediekretsarna i Stockholm präglas av ett skråtänkande där man håller varandra om ryggen, och dubbla måttstockar där man dömer andra men ser mellan fingrarna med sina kompisar". Nu när man skrev så mycket om Hollywood-producenten Weinstein, varför inte också om Aftonbladet-mannen, menade han.
Nu har Expressen rapporterat, dock anonymt, både vid polisutredningen när det begav sig och efter att Aftonbladet-profilen hängdes ut på Instagram. Men Lars Anders Johansson tycks tro att vi vore kapabla att, utan journalistisk granskning, helt sonika vidarebefordra anklagelser om allvarliga brott. Som vore vi blott megafoner.
LÄS MER - Martin Timell bryter tystnaden och erkänner
The New York Times gjort jobbet
Han verkar också ovetande om att vi ytterst sällan namn- och bildpublicerar ens dömda sexualbrottslingar, och när vi ändå gör det är bevisläget starkt och publiceringen noga övervägd ur en rad aspekter. I fallet med Weinstein hade The New York Times redan gjort jobbet. Och Weinsteins barn på andra sidan Atlanten drabbas knappast av någon ytterligare publicitetsskada av att också Expressen skrev om skandalen.
Man kan oroa sig för att den "alternativa rättskipningen" i sociala medier ska spåra ur helt. Att det inte längre är rättsväsendet som förklarar vem som är skyldig och oskyldig, utan massan på torget.
Jag är minst lika oroad över att det finns delar av borgerligheten som när dessa populistiska konspirationer om medieeliten. Vårt samhällsklimat pallar inte att annars kloka och intellektuella röster faller för de mörka locktonerna.
Karin Olsson är kulturchef på Expressen.